En del kompletta vettvillingar (inkluderar mig själv i den delmängden) blir slutligen finansiellt oberoende enligt FI (Financially Independent) men väljer ändå, eller styrs kanske av olika anledningar, att inte direkt kliva in i den förtida arbetsbefriade tillvaron som RE (Retire Early). Alltid finns det någonting att hänga upp ett uteblivet beslut på. Se bara på ratificeringsprocesser inom militärallianser.
För mig är det snart 5 år sedan de där tvångstankarna, under osedvanligt mörka och dystra novembermåndagar, började dyka upp i huvudet och jag konstaterade att det teoretiskt då var överraskande nära en möjlig exit via 4% regeln. Om jag bara kom till skott någon gång och konverterade kontanter till en kontinuerligt kontantproducerande finansiell automat med långsiktig tillväxt.
Den där möjligheten att äta av kakan men ändå så har man kakan kvar i sin ägo och dessutom fortsätter den att växa !! började låta alltmer attraktivt i mina öron. Kom ihåg att jag alltid bakar allt mitt bröd själv 👀.
Nu tänker säkert någon att det där är ju ett typiskt lyxproblem. Det är bara att investera de ekonomiska medlen som ligger där på hög och skräpar så är det raskt avklarat. "Like shooting fish in a barrel" säger man i den engelsktalande delen av Världen när någonting betraktas som en enkel grej att fixa och det bara är att trycka på knappen. I Norrland konstaterar vi krasst och vist att "Om arslet är fullt är det lätt att skita" 👀.
Absolut, jag är benägen at hålla med. Det måste bara göras. Kan vara jobbigt även det. Hård i magen och så vidare.
Vi befinner oss nu i nödens och katastrofernas år 2023. Alla vi invånare i Sverige, Sudan, Syrien, Libyen och Ukraina har det unisont väldigt svårt i vardagslivet på en och samma gång och det där med att genomföra en klassisk FIRE försvåras.
Det är ju så där det är med jämna mellanrum. Livet slår in en kil mellan teori och praktik.
Man drabbas kanske av sjukdom. Speciellt i USA är förekomsten av lite fördelaktigare hälsoförsäkringar (som ofta följer med anställning) av stor vikt vid sjukdom. Oväntade sjukhus- och vårdkostnader urholkar snabbt en teoretisk FIRE-budget och det kan vara i det närmaste omöjligt att ta höjd för varje tänkbart scenario. I det svenska vårdsystemet, där regionskatten är stor, behöver än så länge inte plötslig sjukdom vara en total ekonomisk dealbreaker. Även om det sällan är positivt.
Om sjukdomsläget blir tillräckligt jävligt vet jag av egen erfarenhet att begrepp som FI och RE inte längre spelar så himla stor roll. De har en tendens att blekna bort i takt med morfindroppet.
FIRE kommer tyvärr att försenas på obestämd tid
Andra anledningar till att FIRE-förutsättningar successivt eller abrupt ändras kan vara:
- Människor separerar ideligen. Kärleken är tydligen inte längre evig. Jag hade själv en kusin som bokade Herrgård och bjöd in 100 gäster till det exklusiva bröllopet. Efter 7 månader var den kärleksresan över och separationen ett faktum. Sådant måste man ta höjd för i FIRE-kalkylen.
- Den nya reboundkärleken har 4 utomäktenskapliga barn som förbrukar enorma mängder McFeast och det känns i den överrumplande förälskelsens rus lite futtigt att kräva delad ekonomi med av notarius publicus bevittnade dokument vid sidan av den mer spontant överenskommet delade sängen. Kan sätta käppar i hjulet.
- Den nya kärleken visar sig prioritera resor till Mauritius och Vanuatu framför att pumpa in sparkvoten i Länsförsäkringar Global Indexnära. Lysistrate sitter där som vanligt med trumf på hand. Grus i maskineriet.
- Barnen blir äldre, kravbilder förändras, utgiftssidan växer plötsligt i takt med att fjällresorna ökar i antal och omfattning. Lean-FIRE visar sig otillräckligt för att kunna balansera dessa förändringar. Gungbrädan tippar över åt fel håll.
- Drömbilen dyker upp. Kanske som i mitt fall en nyrenoverad Porsche 911 twin-turbo "Avalanche" som man förälskat sig i under partyresan med grabbarna till Benidorm 1985. Kan även handla om drömresan, drömbröllopet, drömhuset eller att totalt maxa drömhobbyn genom att fiska upp 50.000 gäddor innan man fyller 60 år. Såna där saker som man känner att man bara måste göra för att livet ska fulländas.
- Räntehöjningar på bostadslånet, inflation i matkorgen, elräkningar, varsel och uppsägningar (dvs sådant som vi nu alla brottas med i vardagen) är väl trots allt fortfarande de vanligaste anledningarna till att förutsättningarna ändras.
En trend som jag iakttagit den senaste tiden är att man hoppar av från det gamla jobbet, som bidrog till att man blev totalt FI eller i alla fall gav tillräckligt med luft under vingarna för en mer eller mindre lean-FIRE, men istället säger sig vilja vara "fortsatt aktiv i livet, bidra och utvecklas både professionellt och på det personliga planet" och därför väljer att starta eget, gig-jobba eller konsulta sig fram inom något man brinner för. Vilket medför möjligheten att fortsätta fakturera. Något som konsulter är kända för att tycka om att göra.
Den "gamla bilden" av en person i FIRE förändras nu. Det duger inte längre att passivt aspirera på en Solstol på en Strand någonstans med Paraplydrink och all-inclusive Buffébord. Det är inte bilden av den ekonomiskt lyckade individen utan snarare sprids nu bilden att det är en degenererad passivitet och dåligt utnyttjande av den begränsade tid vi alla givits till fritt förfogande. Den nyvunna ekonomiska friheten bör istället användas till att fortsätta förverkliga sig själv och bidra. Annars anses du stagnera in i passivitet och oföretagsamhet.
Eller så är den där "nya bilden" bara uttryck för olika psykologiska försvarsmekanismer som kickar in nu när saker och ting inte blev som det var tänkt. Omskrivningar av påtvingade nödvändigheter när pengamaskinen temporärt inte räckte längre än hit. Brist på pengar är den huvudsakliga anledningen, men låt oss benämna det på ett ädlare vis. Det är sådana Vi är Vi människor.
Världen förändras givetvis hela tiden, vi förändras (kanske) med den. Jag håller med om att det är ett sundhetstecken att omfamna förändring men jag har levt så pass länge nu så att jag ser att det mesta som kallas "förändring" bara är omskrivningar av gammal skåpmat. BOHICA fick jag lära mig en gång i tiden att det står för Bend Over Here It Comes Again.
Personligen känner jag mig ganska färdigutvecklad och färdigförverkligad för närvarande och brinner inte för mycket mer än lugn och ro på min egen lilla plätt av Jorden. Passivitet är ett underskattat tillstånd. Förnöjsamhet är eftersträvansvärt. Om någon vill ringakta detta synsätt så är det inte mitt problem.
Det finns många som säger att om möjligheten bara fanns där så skulle de sluta jobba direkt och sluta ställa väckarklockan på morgonen. Hoppa av omedelbart från Hamsterhjulet och aldrig någonsin se sig om över axeln. Men tänker man så om man plötsligt når fram till möjligheten. Sånt där grunnar jag mycket på.
Jag läser en stor mängd ekonomibloggar av kollegor över hela Världen. En del har redan gått in i total FIRE och kommer där att förbli till sitt sista andetag, andra är definitivt FI men ännu inte RE utan håller sig krampaktigt fast i sargen, några är långt ifrån FI enligt 4%-regeln men dansar ändå limbo kring RE-ribban. Ytterligare några har varit i RE en tid men nu återvänt en sväng tillbaka in i Hamsterhjulet för att uppdatera sina år 2023 förändrade FI-förutsättningar, saknar någon del av arbetslivet eller anser sig ha något ytterligare av värde att tillföra eller erhålla.
Som en fördjupning i hur förutsättningar kan förändras under några års tid och därmed även utmynna i att livet tar en annan väg, i slutändan måhända till det bättre, rekommenderar jag att Ni läser bloggen
Living a FI och inlägget jag här länkar till betitlat "The 2021 Early-Retirement Update". Ett sammanfattande och mycket tänkvärt inlägg som skrevs efter 6 år av FIRE. Det är långt och skrivet på utrikiska, men om man delar upp det i några bitar så går det nog bra att ta sig igenom.
Det där med RE utan FI var nog inte optimalt
Även jag seglar just nu av olika anledningar omkring på det där havet mellan FI och RE. FIJI var en gång i tiden ett av många drömresmål för mig när jag som tonåring började lyssna på radiostationer från fjärran kontinenter. Dit tog jag mig tydligen aldrig men det hade kanske varit ett enklare resmål att nå än dit jag nu är på väg 👀.
§ § § § § § § § § § § § § § §
Vad kan det då tänkas vara för anledningar som gör att jag själv befinner mig i FI utan RE.
FI blev jag alltså reellt för första gången i augusti 2022, det skrev jag om i inlägget
Nu är jag FI, när kontantutdelningarna plötsligt översteg det årets beräknade samlade utgifter. Just då var jag 100% sjukskriven och mina högt studerade läkare hade rekommenderat mig att fortsätta vara anställd. Det var ju gynnsammare, vilket i deras Värld även betyder intelligentare, ur ett ekonomiskt perspektiv jämfört med arbetslöshet.
Längre än 6 månaders sjukskrivning orkade jag inte med att se framåt i den stunden med 10 olika slangar och sladdar kopplade till min kropp utan släppte min planerade RE 2 månader sedan.
Därefter påbörjades och följde en lång rehabiliteringsprocess, med långsam ökning av den arbetsföra graden, under vilken 2022 övergick i 2023 och jag var alltså fortfarande kvar på Cirkusen. Är man anställd så måste man gå till jobbet har vi som är födda på 60-talet lärt oss. Likt en död fisk flöt jag med strömmen och in på kontoret igen.
Och flyter med strömmen fortfarande på ungefär samma passiva vis.
Jag väljer att arkivera dessa händelser under de i mitt liv så oerhört vanliga Bananskalen. Man går i stilla mak gladeligen längs gatan fram, gör upp sina Planer, halkar och hamnar någon helt annanstans än där det var planerat. Jag vet inte hur många gånger som det nu har inträffat under min levnad.
Ständigt dessa fruktrelaterade incidenter
Så Ödet och dess oräkneliga Bananskal är definitivt en betydelsefull anledning. Betänk här att jag i min hand då redan hade påskrivna uppsägningspapper med anledning av arbetsbrist. Vilka sedermera plötsligt bara försvann 2 månader innan de trädde i kraft. Togs naturligtvis tacksamt emot i den stunden när sjukdom drabbade mig. Men ett olycksaligt bananskal var det likväl.
En annan anledning är Timeing i privatlivet. När jag för några månader sedan började känna mig redo för att ännu en gång försöka kliva ut ur hamsterhjulet så gick sambon och blev med anställning. Efter några år av bortovaro i någon form av light pre-FIRE.
Med det kommer åter igen nygamla rutiner kring frukost, samåkning ibland, träning, middag och så vidare. Men hon trivs och känner att det är utvecklande att återvända till förvärvslivet ännu en sväng innan sin variant av definitiv FIRE.
Vi sitter naturligtvis inte fast via navelsträng med varandra. Det gör man sällan i vår ålder. Snarare är det stor frihet och jag får göra precis som jag själv önskar. Om jag ska vara helt ärlig så tycker hon nog att jag ska ta och hoppa av från den där galna Cirkusen och istället känna mig lite fri och obunden ett tag.
Under den tidsperiod då jag blev i det fördolda uppsagd (januari 2022), halkade på det där bananskalet och ramlade till marken (april 2022) samt mödosamt började resa mig upp igen (oktober 2022) så hände det en massa grejer i Omvärlden. Covid-19 var då i princip bortstädat men plötsligt genomförde Ryssland en blixtsnabb militär specialoperation mot sitt grannland Ukraina. Ett hittills mycket långsamt och utdraget blixtnedslag. Det är knappt jag längre förmår att överhuvudtaget förknippa det med Blixten.
"Nu kör vi en snabb militär specialoperation"
De där tidigare uppräknade Räntehöjningarna och Inflationen drog iväg upp mot himlen. Snabbare än en rysk militär specialoperation faktiskt 👀 och spelplanen förändrades även för mig.
I det läget valde jag därför att flyta med strömmen ett tag (Utvärdera är kanske ett vackrare ord). Så jag framhärdar i att även anföra Händelser i Omvärlden som en faktor till FI utan RE även om många i min omgivning menar att det där berör inte mig med min låga grad av belåning. Även mitt bostadslån har dragit iväg med 200% men min belåningsgrad är väldigt låg kring 12-15% i dagsläget.
Cirkuslivets förutsättningar är ytterligare en aspekt att beakta. Jag verkar i en sektor med cykliskt stora upp- och nergångar i verksamheten. Ganska exakt samtidigt som den arbetsplatsförlagda delen av min rehabiliteringsprocess tog sin början (sjukskrivningen började fasas ut) inleddes en kraftig nergång i min del av verksamheten. Ergo en lägre arbetsbelastning och tid till förfogande för reflektion.
Vissa mycket stressframkallande arbetsuppgifter försvann plötsligt från den ena dagen till den andra och andra mer kommunikativa och dokumenterande tillkom. Vilket passar min läggning ganska bra även om det egentligen är någon annans arbetsuppgifter som jag utför. Skit samma, Vi är ju ett Team.
I dagsläget är det dock så att en uppgång på många av mina traditionella områden är på gång samtidigt som jag allt mer måste agera "barnvakt" i organisationen (dvs utföra någon annans arbetsuppgifter). Om det fortsätter så är det en försvårande omständighet som kommer att påskynda min uppskjutna exit.
Ibland försvinner även medarbetare av olika anledningar. En del av dessa medarbetare, hur duktiga och oersättliga de än själva anser sig vara, är det faktiskt väldigt skönt att bli av med. Kompetensen är måhända stor men alltför mycket Energi krävs för att hjulen ska fortsätta snurra i rätt riktning. När underhållskostnaderna blir för omfattande och kostsamma är det skönt att byta ut det objektet eller se det försvinna i fjärran.
Ibland inser man inte detta förrän den skitjobbiga medarbetaren är borta. Det har plötsligt blivit lite lättare att gå till jobbet.
Jag menar ingenting illasinnat med detta resonemang om att det ibland kan vara skönt att bli av med vissa medarbetare. Det är bara så det är här i livet. Prova själv jobba som Cirkusdirektör ett tag, jobba dagligen med både hela färgspektrumet av människotyper och därtill samtliga förekommande bokstavskombinationer, så kommer Ni förstå.
Kan Vi försöka tänka lite annorlunda ibland !??
I andra fall kan omorganisationer med vakanser som inte ersätts vara kraftigt betungande. Rekrytering kostar pengar. Dåliga rekryteringar eller att blunda för ett rekryteringsbehov kan kosta ännu mera pengar för ett företag. Att smeta ut arbetsuppgifter på de som fortfarande finns kvar i organisationen räcker bara så långt. Därefter är risken stor att organisationen decimeras ännu mer.
Det har plötsligt blivit lite tyngre att gå till jobbet.
När vi ändå är inne på mjuka värden och alla djur på Cirkusen så är det även en stor faktor i den positiva vågskålen. Allt är inte pest eller kolera. Jag är även omgiven av ett stort antal trevliga och roliga medarbetare. Vi skrattar ganska mycket, kör en del practical jokes och kivas en hel del dagligdags.
Jag tror inte att någon som mött mig skulle avge omdömet; osocial eremit. Men det är ändå så jag betraktar mig själv. Social är jag i princip endast i sammanhang där jag tvingas att vistas, oftast på gymmet eller jobbet och dess omgivningar.
Så det där skulle jag nog sakna i mitt vardagliga liv, en del av kollegorna på Cirkusen. Tror jag.
Personlighets- och attitydförändring (hos mig själv alltså) är ytterligare en anledning som icke är att ringakta. Jag är FI, har redan alla medel (utom en psykologisk övertygelse) i form av framtida boendesituation (huset vid havet), täckning av årliga kostnader och övriga omständigheter för att träda över i tillståndet RE. Små justeringar krävs naturligtvis alltid.
Imorgon, eller i precis detta NU till och med, kan jag låta alla kalkyler, uppföljningar, möten och segdragna projekteringar falla till marken och lämna det bakom mig. Det kanske är lite enklare då, jag tar det på mindre allvar nu helt enkelt, att gå till jobbet och vistas där i dagsläget utan att lida varenda minut. FI ger ett inre lugn och en känsla av oberörbarhet.
I den här situationen kan jag tyvärr spegla mig i kollegor, utan samma möjlighet till momentan frihet, som uttrycker känslor av "äckel och illamående" i samband med att de anländer till sin arbetsplats. Som ni förstår av detta är det mycket som är långt ifrån bra men mina egna förutsättningar medför trots allt möjlighet till att distansera sig.
Varför gjorde jag inte det här tidigare....
Jag är nog även lite Nyfiken på hur allting ska gå där nere på Cirkusen avseende de senaste årens utveckling som sprungit ut i dagens situation. De senaste åren har det varit en massa olika förändringar som har en minsta gemensamma nämnare i form av hur uselt de har hanterats. Stoppa huvudet i sanden, låtsas att det regnar, problemlösning genom att göra ingenting alls, eller vägra se att problemet finns, stå likt ett paralyserat rådjur i skenet från långtradarljusen, passivitet och undfallenhet.
Men den nyfikenheten är egentligen inget att beakta för mig, ingen anledning till att vänta på att kliva ut i RE. Det är redan massor av pensionerade Valrossar och Kejsarpingviner som kikar in på Cirkusen på en gratis kopp kaffe med jämna mellanrum för att informera sig om läget och strö salt i såren på de som fortfarande springer runt i hamsterhjulet.
Nu när jag iakttar hur många bloggkollegor återvänder till arbetslivet, för fortsatt självförverkligande eller som en reaktion på inflation och ökade lånekostnader, så väcker det även en del frågor kring behovet av att skjuta över målet. Att sikta mot Stjärnorna för att åtminstone landa på Månen.
Jag kan villigt erkänna att effekten av ränta-på-ränta från mina investeringar, kontinuerliga investeringar och därpå följande utdelningstillväxt från min pensionsfond överrumplat mig en hel del i positiv bemärkelse. Mitt mål var väldigt enkelt satt till att bli självförsörjande, dvs en frihetskvot på 100%, avseende mina årsutgifter via kontantutdelningar. Nu är jag strax på väg mot en frihetskvot på 150% och tanken svindlar iväg mot hur livet vore vid 200%.
Med andra ord har "one more year syndrome" och kanske simpel girighet eller kanske en önskan om ännu mera av det som grånande pensionärer brukar kalla "guldkant på tillvaron" slagit klorna i mig så här mot slutet av resan.
Tänk om även konsumtionsdemonen slår sina klor i mig och jag plötsligt börjar jämföra mig med grannarnas bilar, båtar, skotrar och ständiga resor till inredningsfirmor. Det är ingenting som har intresserat mig hittills i livet men plötsligt igår kväll fann jag mig själv i soffan med begär i blicken googlandes en 1966 Ford Mustang. Eller varför inte någonting lite modernare 👀.
Att sluta cykla kan bli kostsamt
Som om inte min guldkant redan vore tillräcklig i livet.
Ibland ser jag, med stort intresse och beundran, på televisionen olika program om människor som bor på ställen där ingen trodde att någon kunde bo eller på andra sätt gör någonting okonventionellt med sina liv.
Ibland ser jag på gamla bilder från början av 1900-talet där släktingar som jag aldrig ens har träffat befinner sig på potatisåkern eller poserar vid hästen inför höbärgningen. De klarade sig på så mycket mindre än vad jag gör i ett Sverige som inte längre finns.
Bygga en egen pengamaskin säger du ?
Ibland skingras dimman från mina ögon och jag inser att jag bara lurar mig själv med FI utan RE. Pengarna överskrider redan återstoden av dagen.
Mitt yngre jag var nog en mer okonventionell och modigare människa som gladeligen brände en tredjedel av kapitalet på en oförglömlig resa till Västindien. Trots en betydligt mer rudimentär ekonomi, osäker anställning och definitivt inga arbetsbefriade kontanter som dagligen tickar in på kontot från en egen pensionsfond som heter Northernlights Globalfond.
Det är nog dags att hitta mitt yngre jag igen.
Att aldrig sluta jaga efter mer kan bli kostsamt
Carpe diem !! // Northernlightsinvestment
