Mitt hus vid havet, som egentligen är en fastighet med 5 fristående byggnader (varav 2 byggda av mig själv från lösvirke), är fullt vinterbonat med enskilt vatten/avlopp och under åren har jag förbättrat och investerat i luftvärmepump, ny fristående vedeldad bastu, elektroniskt styrda element, utökad byggrätt på tomten, nyanlagt trädgårdsland, rensat upp diverse skrothörn på tomten, nya 3-glas fönster överallt, nya ytterdörrar överallt, ny kamin och skorsten, nya altaner/staket och en ny fristående förrådsbyggnad.
Jag har även renoverat en del invändigt och där finns potential för ytterligare några framtida projekt med budgetrenoveringar av gäststuga samt hall/kök i boningshuset när jag får lite mer tid till förfogande i livet.
Jag tog över fastigheten från min fars dödsbo för drygt 12 år sedan och löste därmed kontant ut övriga intressenter för att erhålla 1/1 eget ägande. Alla mina boenden före detta har varit i form av hyreslägenhet i några olika svenska städer från Norr till Söder. Så det kändes trots allt som ett ganska stort steg för mig, när möjligheten uppenbarade sig, att äga någonting så pass substantiellt med allt ansvar som därmed följer. Men jag har hittills aldrig tänkt minsta lilla tanke av ånger.
Huset är beläget på ett fritidshusområde dit, som så ofta nuförtiden, många blivande, semi- eller fullblodspensionärer väljer att landa och downsiza en tid i lugna och naturnära omgivningar. Innan det åter igen 15-20 år senare blir alltför jobbigt med snöskottning och underhåll varvid en bekväm lägenhet med hiss i Staden förefaller attraktivt.
Nästa anhalt är äldreboendet. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Min avsikt är att vistas åtminstone deltid i huset vid havet när jag kliver av från arbetslivet om några veckor.
Det senaste lilla projektet blev i tiden utsträckt, av olika anledningar, men i omfattning inte så himla stort. Det blev ett Tält och någonting att ställa det på. Här är berättelsen om allt det och en himla massa bilder från hösten 2022 fram till juli 2024.
Hustält anno 70-tal
Min tidigare erfarenhet av tält är inte helt obefintlig. Den första gången var jag nog bara några år gammal när jag sprang längs stolsraderna i det stora Laestadiantältet som på den tiden alltid ställdes upp om somrarna på ängen vid mina farföräldrars hus uppe i Tornedalen. Det var i slutet på 60-talet. Farfar hade 11 syskon.
Varje höst i mitten på 70-talet kom Cirkusen (en äkta Cirkus alltså, inte min bleka kopia) på besök till min hemstad Luleå och slog upp sina kulörta tält på grusplanen utanför Delfinen. Vi ungar sprang omkring och kikade på utfodringen av alla djur och de enorma mängder avföring som vissa arter producerade. På kvällen smet vi in under duken och klättrade, likt Gibraltars apor, upp på undersidan av sittplatserna för att se på föreställningen. Vakterna såg oss säkert men lät oss hållas på denna, trots allt, lindrigt brottsliga bana jämfört med vad 10-åringar kan ägna sig åt nu 50 år senare.
Ungefär samtidigt, strax norr om mitten på 70-talet, satte vi barn upp tält på sluttningarna ner mot Luleälven och sov utomhus om natten. Mina minnen är sporadiska av allt detta men jag minns att det var en del lyssna på transistorradio, äta limpmackor med ost och att någon med ADHD-diagnos, fast det visste vi ju inte då att det kallades, fick in en fullträff med en sten i huvudet på en kråka. Den grillades senare över öppen eld. Kan dock inte minnas att någon åt något av den.
Mot slutet av 70-talet åkte familjen på campingsemester genom Europa. Danmark, Tyskland, Frankrike, Holland. I början av 80-talet var det några svängar med Interrailkort genom, förutom tidigare nämnda länder, Italien, Österrike, Schweiz, Spanien och Grekland. Det lilla blåa 2-manstältet hängde och dinglade bakpå ryggsäcken.
I början på 90-talet campade jag med dåvarande sambo och 3 hundar genom Sverige med ett gammalt hustält från 70-talet, med blommiga gardiner i förtältet, i bagaget på vår Volvo 242 årsmodell 1976 med motor B20A. Den bästa bil jag någonsin ägt och någonsin kommer att ha ägt.
Sambon inledde för några år sedan, subtilt och intrikat naturligtvis, processen att bryta ner mitt motstånd mot ett extra uterum i form av tält. Dottern har ju så mysigt i sin tältpaviljong inne i stan och det erbjuder skugga när solen gassar som hetast och kanske ett glas Cava och det kan ju sluta i andra trevligheter....👀. Min enda egentliga motargumentation var att det inte fanns plats för något så stort (3x3 alt 4x3 meter) på befintlig altan/trädäck. Hur stora de än är så var alltid något i vägen, en bro upp till ytterdörren på gäststugan eller en trevlig havsutsikt från köket uppe på boningshusets altan. Men så en sommardag år 2022 när jag satt och begrundade mitt öde, konvalescent efter hjärtoperation med ett glas källvatten hallon/melon i handen, så fick jag idén att bygga ihop boningshusets altan med gäststugans trädäck och därmed skapa en monstruös tryckimpregnerad träkonstruktion i två plan. Ett alldeles eget Nimis.
En inspirationsbild är alltid bra att ha, det har jag lärt mig från årens tidigare renoveringar. Då kan man i förväg bilda sig en uppfattning av hur det tex kommer att se ut med vitmålad rough råspont på väggarna i kombination med eklaminatgolv och klatschig stormönstrad tapet som fondvägg. Så jag grävde fram någonting i ett glossigt inredningsmagasin. Sittplatser, liggplatser, ljuslyktor, fluffade kuddar, en matta och kanske en filt att svepa om sig när kvällen är sval.
Mycket mer än tanke, inspirationsbild och en krispig oktoberdag hämtning av lämpligt 45x stomvirke samt 28x trallvirke blev det inte där 2022. Min sjukskrivning från operationen fortsatte i reducerad grad och jag började så smått rehabilitera mig åter mot Cirkuslivet. Den fysiska statusen fanns inte riktigt där för att börja gräva, bära, såga och skruva. Spika har allt mer försvunnit ur hobbysnickarens (och även de professionellas har jag noterat) sortiment.
Så kom vintern 2022/2023 och alla uteprojekt sattes på paus. I Norrland vid kusten betyder det ganska stora mängder snö, ibland drygt 1,5 meter, och drivbildning när vinden ligger på från havet. Fysik och ork var fortsatt en begränsande faktor men mot vårkanten 2023 hade det rätat på sig så pass att det åter igen gick att successivt börja flytta snömassorna från altaner och trädäck. Ju mer man lyckas få bort dess snabbare tinar det rent när vårsolen kommer med full styrka i början på april.
Ibland kommer det så enormt mycket snö, en dryg meter på en kontorsarbetsvecka att det är svårt att få undan allting från de 250 kvadratmeter som bör hållas fritt med tanke på tillgänglighet. Man vet liksom inte var man ska börja skotta. Då kan omtänksamma grannar hjälpa till med utlåning av maskinell utrustning. I grunden är jag dock en tjurig gammal björn som vägrar maskiner så långt som möjligt. Det är ju gratis motion att skotta för hand.
Ovanstående snödjup är en bra illustration av begreppet "gratis motion". Men egentligen är det ingenting som jag har något emot. Även om det negativa har ökat något med min numera försämrade fysik. Förr om åren kunde jag ta ut arbetstidsförkortning från Cirkusen några dagar, speciellt i kombination med vackert vårväder, för att skotta undan snö. Skotta 5-6 timmar per dag, tända i bastun och njuta av liv och rörelse. Våra kroppar är konstruerade för rörelse, något många förefaller ha glömt bort nuförtiden då det mesta går ut på att minimera rörelsemängden.
I april 2023 anländer så äntligen den underbara vårvintern till ljushungrande norrlänningar och isen på altaner och trädäck smälter. Fåglarna kvittrar, skotrarna knattrar och skidåkarna glider förbi ute på havsisen. I det här läget är tankarna fortfarande långt ifrån ett kommande byggprojekt. En stol mot en södervägg, en mugg starkt kaffe och några Mariekex är allt man anser sig behöva.
Så plötsligt en dag är vinterns förlust mot vårens sol ett obestridligt faktum. Den i snö omsorgsfullt gömda virkeshögen tinar fram och hobbysnickaren minns löften avgivna i ett svagt och utsatt ögonblick. Tjälen ligger dock fortfarande djup och spaden förmår ännu inte mer än klinga när spetsen når marken.
Mot slutet av maj 2023 går det inte längre att förneka en möjlig byggstart och kap- & gersågen får krypa ut ur vinterförvaringen. Ska jag vara riktigt ärlig så är ett byggprojekt av lagom dignitet en solig vår- eller sommardag en av mina roligare sysselsättningar ute på landet. Man blir svettig, man blir solbrun, man får tänka och klura, man känner sig som en del av "...I got a job working construction for the Johnstown Company...", man tvingas tända både bastu och grill efteråt och till detta hör både obligatorisk grillöl och bastuöl. Digniteten på detta byggprojekt visade sig dock vara något högre än vad en första uppskattning gav vid handen. Inte bara att smälla ihop ett trädäck ovan mark. Marken faller nämligen en del, +58cm överkant trall från högsta punkt på det befintliga trädäcket och ner till noll längs diagonalen på den nya tillbyggnaden. Det betyder en del manuellt schaktningsarbete (spade) och borttransport av massor (skottkärra). Tur att sambon är arbetsvillig och gillar gratis motion även hon.
Min byggteknik är enkel vad gäller altaner och trädäck. Troligtvis även vad gäller grundläggning av mindre fristående byggnader som friggebodar (upp till 15 kvm). Det är betongplintar eller betongplattor på mark som gäller utan total bortschaktning av massor, grusbäddar och djupt nedgrävda plintar. Jag gräver ur för betongplintar/betongplattor och grusar/stampar längst ner i botten grovt material och finare fraktioner överst. Det var faktiskt min närmaste granne som introducerade denna enkla metod för mig vilken fungerar bra här ute i bushen. I detta fall hamnade "grundläggningen" huvudsakligen under mark eftersom stomreglingen fick grävas ner pga markens fall och pelare/stöttor skruvades till stomreglingen samt kortlingar lades in med jämna mellanrum för ökad stomstabilitet. Reglingen och kortlingarna grävdes ner "luftigt" och sambon skar till dränerande markduk vilken träddes under hela konstruktionen. Det tog ett tag och involverade en hel del manuellt arbete. Men nu är det gjort.
För en ökad "rumskänsla" bestämde jag mig för att klä nederdelen av den befintliga altanen på boningshuset med laserad liggande brädfodring. Det blir mer ombonat än att ha en öppning in under en altan precis där man sitter och sippar på en Gin & Tonic. Jag fick gratis tag i klenvirke 15x (förpackningsmaterial) från en leverans till Cirkusen och strök på några varv svart lasyr. Dagen efter kom ett regn, den svenska sommaren är alltid lite vansklig vad gäller utvändig målning. En sektion av inklädnaden är löstagbar via 4 skruvar vilket gör att det är lätt att ta loss om man behöver krypa in och besikta under altanen eller inne vid grunden.
En dag i början av semestern 2023 var så den första delen av Tältprojektet färdigställt; någonting att ställa tältet på. Vi började i slutet på maj och var klara i början på juli. Mestadels helgarbete när väderleken var förlåtande å så några dagar under min första semestervecka. Då återstod bara den lilla detaljen att anskaffa en lämplig tältkonstruktion. Marknaden för dylika produkter har exploderat i omfattning och tarvar en del undersökande journalistik 👀.
Själv var jag initialt väldigt nöjd enbart med att ha fått till stånd denna monstruösa konstruktion om 18x5 meter, alltså 90 kvadratmeter, i 2 plan där man kan strosa omkring å spreta med tårna. Sommartid är det perfekt att ha ett stort soldäck för rekreation och vila. Till att börja med under resterande del av 2023 var det även så det blev att användas, i väntan på ett tält.
Å så blev det vinter igen säsongen 2023/2024. Den första snön dundrade ner och smälte bort i några omgångar som brukligt är nuförtiden när Norrland tyvärr importerat en del av södra Sveriges klimat. Annat var det under 70-talet när snön kom för att stanna. Inne i gäststugan låg nu ett stort paket med ett paviljongtält om 4x3 meter och väntade på nästa sommar.
Lagom till Nationaldagen 2024 var tältet uppsatt och inspekterat av sambon som nu ägnar mycket ledig tid där inne till att spisa frukost, äta blåbärspaj, lösa sudoku, korsord, lyssna på ekonomipoddar och ljudböcker, göra yogapass och sippa på något enstaka glas Cava vid lämpliga tillfällen Monteringsanvisningar är alltid ett kapitel för sig. Tältet bestod av en myriad delar och det rekommenderades att minst 4 personer deltog i montaget. Men vi förmonterade istället det mesta nere på marken och använde några höga trappstegar som mothåll vid kritiska moment för att ersätta extra armar och lyckades utan några större problem eller vredesutbrott få ihop det hela på blott 2 personer.
Morgonsolen smyger sommartid in vid klockan 07.30 och försvinner vid klockan 15. Önskas mer sol efter det så flyttar man sitt pick och pack till bastualtanen där det är kvällssol ända fram till klockan 20. Klockan 23 om aftonen stänger baren.
Den övre altanen byggdes ursprungligen 1990 men jag rev den i sin helhet år 2015 (delvis röta pga att endast Cuprinolbehandlat naturellt virke använts i vissa bärande konstruktioner), reglade nytt tryckimpregnerat virke 45x170 och gjorde om det traditionella vertikala staketet till ett funkisinspirerat dito med liggande infälld vit ribb 34x70 mellan 90x90 impregnerade stolpar och rostfria täcklock på toppen. Samma år byggde jag även det stora trädäcket framför gäststugan med partiellt staket i samma stil. Det är alltså dessa två som nu byggts ihop med ytterligare 4,5 meter. Tältet är placerat så att utsikten nu även finns kvar från köket. Under förutsättning att sambon tuktar Jasminen som har en tendens att breda ut sig i samtliga tillgängliga riktningar.
I samband med en fotosession genomfördes en Ernst light uppgradering invändigt. De fluffade blommiga kuddarna åkte fram, en ålderstigen mörkrosa pall från min barndom med en ljuslykta från IKEA, den första trasmattan som mamma vävde till mitt pojkrum 1982 med färgkomposition genomförd av mig själv, en lackerad kruka med pelargoner, några bord i svart metall, en shabby chic gjuten betongkruka anno dazumal med romantiska blomställningar, en filt att svepa om sig när kvällen är sval och en immig flaska Cava med lämpliga glas. Lite lagom mysporrigt. Nu tänker Ni säkert att det där fixade den kvinnliga sambon, men se så var det inte alls. Allting fixades fram på en kvart av farbror Northernlights himself. Släng dig i väggen Ernst !!
Den permanenta mattan blev istället, efter fotosessionen, en gammal lite mer oöm mönstrad matta i svart, grått och vitt som sambon ville kasta bort när hon förnyade i lägenheten inne i Staden. Tjurig och vrång som jag är så tog jag den till landet istället där den stått hoprullad inne i gäststugan några år. Nu kom den alltså till användning.
Man får en ganska distinkt rumskänsla direkt när ett öppet uterum inreds och möbleras med klassiska inomhusattiraljer. Ibland blir man nästan förvånad över att en sävlig humla plötsligt, utan att knacka på dörren först, susar in och luktar på blommorna.
Vid den högtidliga invigningen under den första semesterveckan serverades väl kyld Cava, ett underbart sommarväder och svalka undan solens strålar.
Placeringen av tältet på det förlängda trädäcket har gjorts så att det finns access runt om samtliga sidor. Via trappan från den högre belägna altanen kommer man direkt ner till det nyskapade uterummet. Det är mestadels sambon som nyttjar den nya attraktionen på tomten och den skugga som där erbjuds. Själv är jag mera lagd åt att vistas ute i solen. Man växte ju upp i mitten på 70-talet och reste själv med grabbgänget i mitten på 80-talet till de spanska, grekiska, italienska och franska respektive Solkusterna. På den tiden var inte solen ännu totalt livsfarlig och old habits die hard. Så min favoritplats är istället bastualtanen mitt emot tältet med en lämplig dryck vilket denna dekadenta sommar år 2024 ibland var en Gin & Tonic.
"Slutet gott, allting gott" // Northernlightsinvestment