Men nuförtiden är tiden alltså inte en begränsande faktor för min informationsinhämtning och jag kan i lugn och ro åtnjuta alla spännande nyhetsinslag 👀, ofta 5-6 gånger i repris per dag. Ett återkommande inslag på tv4 är onkel Klaus Hahn från Testfakta (ca 1-2 gånger i månaden) som med tysk brytning omständligt redovisar diverse vetenskapliga tester av våra vardagliga konsumentprodukter spännande över ett stort prisspann.
Hur står sig egentligen budgetalternativen mot premiumsegmenten.
Jag vet inte varför men av någon märklig anledning har just den där frågeställningen, genom hela livet och totalt oberoende av min privatekonomiska situation, alltid intresserat mig.
- Rusta´s resväska Regent Premium blev ensam testvinnare och utklassade lyx- och premiummodeller från bland annat Samsonite som havererade under testen
- eller när bespottade Eldorado´s lågpriskaviartub hamnade i toppen av fiskromsutvärderingen
- eller när just nu starkt reklamfinansierade Grumme`s handdiskmedel (ni vet med björnen som säger "jag är från naturen, ser jag ut som nån som inte får jobbet gjort?") blev sämst i test
- eller när IKEA`s sängar var bättre på både komfort och hållfasthet än Dux mångdubbelt dyrare sänghalm.
- eller när HTH`s simpla hudlotion gav bättre resultat för både hud och plånbok än exklusiva hajpade dyra produkter som dessutom innehöll flera allergener. SVT minns jag körde ett liknande test där min barndoms runda Nivea-burk blev herre på täppan.
- eller när Rusta´s billiga flyttkartonger blev bäst i test på att utföra sin uppgift
- eller när (händer dessutom titt som tätt) billiga färger från lågpriskedjorna visade sig vara lika bra som fackhandelns flera gånger dyrare märkesprodukter
- eller när lågpris glasögonlinser från budgettillverkaren Opto Clarico presterade på exakt samma optiska och mekaniska nivå som marknadens dyraste premiumlinser
- eller nu senast när Ö&B`s hushållsplast sopade mattan med Toppits premiumprodukter som tydligen behövde Karlsson`s klister för att överhuvudtaget fästa på underlaget.
- eller nu allra senast i den pinfärska utredning (17/11) där ett gäng kvinnor under sex veckor ihärdigt utvärderat leksaker och den dyraste sexleksaken (2000 SEK) delade sista platsen tillsammans med plastskräpet från Temu och fick smisk på rumpan av de 3 billigare testvinnarna som låg på mer tillfredställande 👀 400, 700 respektive 1500 SEK.
Här måste jag väl till de dyra produkternas försvar 👀 anföra att den här typen av tester alltid är blindtester (troligtvis inte i fallet med vuxenleksakerna dock), eller åtminstone halvblinda tester dvs att man vet vilka 16 produkter som ska testas men man vet inte vilken som befinner sig i vilken förpackning.
Trista opartiska utvärderingar alltså där man får anstränga sig lite och utan förutfattade meningar verkligen se/säga/upptäcka vad man tycker utifrån andra premisser än allena vilket varumärke eller någon annan personlig preferens/illusion/skygglapp som sitter klistrat på förpackningen framför sig.
Men det kanske är så tester ska vara utformade, opartiska och utan störande bias från ens egen person.
Jag har även varit med om några andra mer omedvetna halvblindprovningar genom livet, av mer ovetenskapligt underbyggd anekdotisk karaktär. Drar mig särskilt till minnes:
- En gammal kollega till mig vars fru med stor frenesi hävdade att Heinz ketchup var den enda ätbara ketchupen vilket tydligen ledde till återkommande diskussioner och irritationsmoment vid middagsbordet. Min kollega, som är en finurlig och våghalsig man, bytte helt sonika ut innehållet i Heinzflaskan mot en lågprisvariant under några veckor. Hyllningarna av ketchupen fortsatte ända fram till dess att det riktiga innehållet avslöjades vilket ledde till surmulen stämning i hushållet. En tid senare blev det skilsmässa, och nu menar jag inte att det har någonting som helst att göra med det ofrivilliga ketchuptestet. För det hade naturligtvis varit en orimlig överreaktion....👀
- En gång i tiden jobbade jag på en stor arbetsplats där kaffet fortfarande kokades i bryggare (perkolatorer i det här fallet) och var en ständig källa till klagomål och gnäll på det av arbetsplatsen gratis tillhandahållna kaffet. Alla hade sina egna preferenser kring av vilket fabrikat kaffet skulle vara. Till slut ledsnade, efter otaliga provkörningar, en annan finurlig man på klagolåten och anordnade en halvblind provning med fyra olika fabrikat av kaffe. Diskussionens vågor gick höga, kaffet från de olika bryggarna utvärderades omsorgsfullt och till slut kunde någon form av konsensus nås kring det framtida kaffevalet. Varvid korten lades på bordet: det var naturligtvis exakt samma kaffe i samtliga bryggare. Hjärnspöken styr tyvärr oss människor i hög grad...👀
- En helgmorgon, för någon vecka sedan, fångades mitt intresse av en halvblind provning av mousserande viner. Det var Prosecco, Cava, Crèmant och Champagne som skulle provas utan att programledaren Jenny visste vilken sort som var i vilket glas. Slutknorren var underhållande när hon trodde att den billiga Cavan (119 Kr) var Champagnen (259 Kr) och vice versa. Ännu mer underhållande blev det när hon fick höra att Champagnen bara kostade 259 Kr och då tog det som argument för förväxlingen, det var ju en så billig skumpa i glaset och ville därmed påskina att hon nog var van vid betydligt dyrare och mer exklusiva produkter. Stor underhållning att se när människor målar in sig själv i ett hörn av konventioner...👀
En gång i tiden (1999) var jag med om en halvblind provning, i Munskänkarna regi, av olika Champagneproducenter, det var där när det gamla milleniet skulle begravas med pompa och ståt och jakten var igång på den perfekta drycken till tolvslaget. Min favorit blev en i sammanhanget billig mycket smakrik flaska Reserve från producenten André Clouet. Måhända en så kallad matchampagne men jag lyckades få tag på en flaska på Systembolaget veckan därpå och det blev vad jag skålade och skrålade med under fyrverkerikrevaderna i en liten by på landet några mil utanför Luleå. Jag minns att det var gräsand till huvudrätt och att inga flygplan föll från himlen när det gamla milleniet tickade över till ett nytt.
Mitt vinintresse startade tio år tidigare, i slutet på 80-talet, när jag lärde känna en kille i min egen ålder vars föräldrar hade vingård i Nya Världen. Jag var en typisk Heinekenkille på den tiden, många andra i mitt kompisgäng var Groggsnubbar på förfesterna innan Roxy på Stadshotellet i Luleå. Men nu fick jag börja lära mig om vinkultur och intresset växte exponentiellt och som vanligt när jag blir intresserad av någonting så tar jag det på stort allvar, gränsande till autism, och satte igång med att läsa allt jag hittade om vinframställning, fysiskt lära mig från doft och smak hur olika röda druvsorter och vintyper manifesterade sig i glaset och ett tag experimenterade jag med att göra eget fortifierat starkvin från typade jäststammar för sherry, portvin etc.
Därefter, under studenttiden, följde några glada och givande år av återkommande parmiddagar med vidhängande vinprovningar med andra vinintresserade innan jag avslutade inlärningskurvan med att hamna i södra Sverige inom multinationell corporate bullshit vilket även sammanföll med ett medlemskap i anrika dofta-och-sörpla föreningen Munskänkarna.
Multinationell corporate bullshit var det ja, en stor mängd unga högskoleutbildade uppkomlingar 25-30-nånting på väg uppåt på karriärstegen och allt djupare in i hamsterhjulet. Där ingår ofta lite surr och namedropping över fikaborden om vin och mat och börskurser. Inte sällan på engelska eftersom detta var ett internationellt corporate bullshit.
Minns särskilt en nyutexaminerad ekonom, alltid i exklusiva krokodilmärkta kläder, seglarskor och preppy tröja knuten i halsen redo för en promenad längs Miami Beach Boardwalk, som månad efter månad med emfas hävdade att det inte gick att hitta en flaska vin värd namnet för under 300 Kr på Systembolaget. Ni kan säkert föreställa er min avvikande input i ämnet att det går hur bra som helst att hitta schyssta grejer för en tredjedel av det priset.
Men icke, en orubblig illröd linje var dragen vid prisnivån 300 Kr.
Vilket till slut 👀 för mig in på detta blogginläggs huvudsakliga rubrik; Vinprovning.
I avsikt att lära känna varandra bättre skulle en parmiddag genomföras med utvalda karriärister på corporate bullshit företaget samt respektive. Matlagning (standard kött, potatis, bea) via catering, och varför inte en anspråkslös vinprovning. Som självutnämnd konnässör blev jag ombedd att hålla i det anspråkslösa.
En basic diversifierad sortering av olika röda viner införskaffades i varierande pris från ca 44 till 444 Kr där den dyraste pavan var en redigt fatlagrad Rioja Gran Reserva och bara för att skoja till det kastade jag in den genant billiga parkbänksdrycken Vino Tinto. Ingenting som hungriga karriärister dricker i normalfallet, men det kunde väl vara skoj att se vad den övriga pöbeln inmundigar en solig vårdag i Stadsparken.
En halvblind vinprovning fick det bli, dvs man vet vilka viner som provas men inte vilket som är i vilket glas. Ett litet extra spänningsmoment, Var är den där Appassimenton, i vilket glas befinner sig den svindyra Riojan, var är Cabernet Sauvignonen från Nya Världen, druvblandningen från Languedoc med 40% Syrah, var hittar man Pinot Noiren från Oregon och var tusan gömmer sig den där lömska budgetflaskan från Spanien ?
Jag berättade lite grann om kvällens viner, delade ut provningsprotokoll och så var vi igång och smakade och skrev ner noteringar. Dylika tillställningar kan vara riktigt trevliga om man befinner sig i likaledes intresserade kamraters lag. Diskussionens vågor kan gå höga, vem föredrar vad, vilket vin passar till vilken maträtt, vilka doftinfluenser kan urskiljas. Denna provning var inget undantag.
I somras när jag döstädade i gäststugan återfann jag i en vikmapp längst ner i en flyttlåda från min tid i södra Sverige de bortglömda provningsprotokollen. Det är nu snart 30 år sedan denna vinprovning genomfördes så preskriptionstiden för ärekränkning har sedan länge löpt ut och protokollen brände jag en gråmulen höstdag, tillsammans med 3 stycken fyllda 140 liters sopsäckar med annat papper från det förflutna.
Döm om min stora, och hans med röd linje dragen vid 300 Kr ännu större, förvåning när han på sitt provningsprotokoll noterat Vino Tinton som sin absoluta favorit smakmässigt och dessutom menade att den var den svindyra Rioja flaskan. Å vice versa. Resten av middagen ägnades åt att rada upp alla tänkbara felkällor till denna fadäs.
Min egen input var mest bara att istället glädja sig åt att kunna spara en tusenlapp varje helg bara på måltidsdrycken och hädanefter frågade jag med jämna mellanrum om det skulle bli nå Vino Tinto till helgen 👀.
Har du såna där röda linjer och låsta preferenser
som du alltid håller fast vid ??
//Northernlightsinvestment






































