None More Year

När våren kommer längtar jag alltid bort från kontorsstolen. Solen skiner obarmhärtigt in genom Cirkusens dammiga fönster och kittlar mig i näsan. Leker tafatt i de reflexfria terminalglasögonen, man får nästan ingenting gjort och nackspärr av att hela tiden vrida på huvudet och spana ut över den ännu dammigare parkeringen med hopp om en öppen dörr på en Mustang och någon som vinkar "kom ner till oss så kör vi en sväng".

 Hoppet är det sista man förlorar

Lite längre fram om våren spatserar kanske något upptinat kvinnfolk förbi ute på gatan i alldeles för tunna kläder alldeles för tidigt på säsongen och det spritter i den gamla Cirkusdirektören. Minnen från en svunnen tid, men ändå ett svagt men underbart eko om att kanske det är dags att bege sig ut på Äventyr. 

Det är väl de där rastlösa resandefolk-generna som jag brukar säga finns i mitt blod när folk frågar om jag varit utomlands när jag bara suttit ute i Solen en stund och druckit kaffe. Det där som gör att jag blir så brun bara av att sticka ut nosen utanför dörren.

Om våren år 2022 var min längtan bort större än den någonsin varit tidigare, vilket mycket lämpligt även sammanföll med en längre tids planering (sedan 2019 faktiskt: Online) för att just till sommaren 2022 skulle denna längtan bejakas. Så blev det inte. Men nu, 2 år senare, gör jag ett nytt försök. Mycket vatten, grandiosa islossningar, har runnit under broarna sedan våren 2022. 

Idag fick jag, för andra gången i ordningen alltså 👀, mitt dokument om varsel på grund av arbetsbrist på Cirkusen. Helt i enlighet med mina önskemål i medarbetarsamtalet för två veckor sedan. Avvecklingssamtal som jag valde att benämna det. Det blir några månader ytterligare av arbete, med en semesterperiod inklämd i mitten. Sedan slutlön.

Gläder mig åt att företaget håller det som utlovats. Vi har även flyktigt berört fortsättningen, de är mycket intresserade av mina framtida tjänster inom de specialkompetenser som jag besitter och ska fortsatt tillhandahålla den tekniska utrustning samt licenser som detta kräver. På det svarar jag blott att nu gör vi färdigt en sak, sedan tar vi nästa.

Ett av mina valspråk är som bekant "En sak i sänder och döden sist". 

Den sympatiska personen framför mig tycker situationen känns konstig eftersom jag alltid funnits där under hela hens arbetsliv på företaget. Även för mig känns det konstigt då jag arbetat länge på Cirkusen. Men mest konstigt känns det för mig, när jag sitter där och säger att jag ska se på dokumentet i helgen och sedan skriva på det, att det plötsligt i ett enda ögonblick svindlar så snabbt och så långt bakåt i tiden för mig.

Jag ser och minns min första dag i första klass på Munkebergsskolan i Luleå. Den är riven nu och finns inte mer. Minns 9 år i Grundskola, 4 år i Gymnasium, alla Sommararbeten sedan 14 års ålder, Militärtjänstgöring i Flygvapnet, 3 år av arbete i Köksbranschen, 6 års Högskolestudier, 6 års arbete i det Multinationella Företaget, Sjukdomar och Irrbloss, mer än 12 år på Cirkusen.

Minns exakt varenda Bananskal jag någonsin halkat omkring på. Ni må veta att det är många.

Allt det där är nu passé och borta. Någonting nytt och okänt ska ta dess plats. Den här gången hoppas jag att inga oväntade bananskal ställer till det för mina planer utan att jag tillåts upptäcka det där nya och okända. Har nästan blivit lite rädd för att göra upp planer, det förefaller ändå aldrig bli som planerat.

Det här blir alltså både det sista och det första året.

"Dra ett streck och gå vidare. 

Livet väntar därute. 

Gå ut och var glad. 

Vad ska du annars ha allt det här till. 

Gå ut och var glad din Jävel !!"

Vi ses kanske någonstans längs vägen

Hur tror Ni det kommer kännas 

den dag Ni går i pension ??

 

// Northernlightsinvestment