Äntligen på hemmaplan.
Känns som att jag blivit överkörd av en buss. Vilket tydligen är normalt efter en lång och krävande thoraxoperation. Normalt är även att återhämtningen är mycket långsam och inkrementell, ett steg framåt följs av ett nästan lika stort steg tillbaka. Sjukskriven i ytterligare tre månader. Juni, Juli och Augusti.
Hittade en blogg idag där en man 10 år yngre än mig, i utgångsläget med en betydligt bättre fysisk status aerobt, genomförde en liknande operation. Han beskriver under 4 postoperativa månader hur man misströstar över att den fysiska och psykiska återhämtningen (med många bakslag) tar så oerhört lång tid. Det kändes besynnerligt nog lite trösterikt eftersom jag misströstar redan efter 2 veckor av otroligt långsam återhämtning.
De fysiska restriktionerna är omfattande. Ingen bilkörning (1 månad), thoraxväst dygnet runt i 6-8 veckor, inte bära mer än 5 kg under 3 månader och då endast nära kroppen, inte cykla på 3 månader, inte använda armarna eller händerna när jag reser mig upp, lägger mig ner eller i princip överhuvudtaget i vardagen.
Den kvinnliga kirurgen påpekade särskilt med ett leende att jag inte får dammsuga på 3 månader. Det kanske är någonting som brukar glädja det manliga könet alldeles oerhört. Läkarens order att man inte får dammsuga 👀
Med andra ord blir det en alldeles åt helvete för lång sommar av total jävla inaktivitet.
Sambon får däremot mycket att göra denna sommar. Hon har redan klippt gräsmattan första svängen och trimmat runt alla byggnader och rabatter, rensat, grävt, planterat, målartvättat staket, bära alla väskor och matkassar, köra bilen med ensamrätt ytterligare några veckor, leka sjuksköterska och lägga om mina operationssår (15 cm på bröstet och 25cm på vaden), stänga bildörren efter mig och ta på mig säkerhetsbältet.
Det är egentligen enklare att räkna upp vad i det dagliga livet som jag just nu klarar av att utföra men vill ändå tydliggöra eländet genom att exemplifiera med att jag INTE klarar av att ta på mig strumpor, stänga bildörren när jag väl krånglat mig in i bilen, lyfta locket av grillen, lyfta upp kundkorgen på Willys, sträcka mig efter ett paket mjölk högt upp på en hylla eller ta på mig säkerhetsbältet i bilen.
Det känns faktiskt ganska eländigt och nedsättande för humöret. Men det kunde naturligtvis vara betydligt värre. Det vet man efter att ha vistats inom sjukvården i några månader.
Men det där med bilkörning förstår jag fullt ut. Jag medicinerar dagligen med morfin och opioider för att minska smärtan från min uppsågade och med ståltråd sammanfogade bröstkorg. Thoraxkirurgi är enligt informationsbroschyren det smärtsammaste kirurgiska ingreppet. Medicinerna gör mig seg i huvudet och bidrar troligtvis till den allestädes närvarande yrseln.
Men några framsteg har ändå gjorts under dessa 2 veckor. Under de första två dagarna efter operationen kunde jag bara vara uppe i 1-2 timme per dag. Med "uppe" menas här avancerade grejer som att till exempel sitta i en fåtölj och se på tv eller sakta spatsera omkring runt sängen. Resten av dygnets timmar var det ryggläge i sängen och maten serverades på en bricka framför mig.
Idag vilar jag istället på sängen endast storleksordningen 1 timma dagligen, lagar och serverar min egen mat (hackade ihop en köttgryta med rödlök, svamp, broccoli och fläskfilé) och klarar av att ta på mig t-shirten själv !!!
Nästa vecka kanske jag klarar att ta på mig strumporna själv. Det finns mycket spännande hållpunkter att se fram emot 👀
Den fysiska aktiviteten har hittills bestått i att planlöst strosa runt på tomten. Den kvinnliga kirurgen tyckte att jag kunde börja med att gå ett varv runt huset efter hemkomsten och ta det lugnt och försiktigt därifrån. Så igår var jag på en 500m lång långsam promenad (!!) och innan veckan är över siktar jag på en tur och retur promenad till brevlådan uppe vid vägen (400m enkel väg).
Egentligen skulle jag ha avslutat mitt arbetsliv vid Cirkusen nu vid midsommar. Dokument fanns framtagna och påskrivna av alla (enligt mina önskemål) utom mig själv. Min arbetsledning betonade i februari, när handlingarna upprättades, att det absolut inte var någon brådska med att jag själv skrev på. Så jag har låtit det bero.
Nu fortsätter min anställning istället med denna långa sjukskrivning. Jag är mycket tacksam för att dokumenten trollades bort och försvann när allt detta nu drabbade mig. Det är bättre, inte minst ekonomiskt, att vara långtidssjukskriven med en anställning i botten jämfört med till exempel arbetslöshet eller parkbänken.
Jag ödslar ingen energi på vad som händer om 3 månader.
Nu börjar en mödosam återhämtning / Northernlightsinvestment
