Nu har jag regelbundet börjat månadsspara pengar in på Världens finansmarknader igen. För det var faktiskt ett bra tag sedan jag pysslade med någonting för frihetssträvaren så grundläggande som ett regelbundet månadssparande.
Månadssparande från lönen in på börsen har alltid varit en ledstjärna för mig ända sedan jag med stora nyöppnade ögon plöjde igenom samtliga artiklar på "Rika Tillsammans" där det poängterades hur viktigt det är att först betala sig själv och därefter köpa några dagliga Latte Macchiato för 50 SEK stycket ute i vimlet bland de andra löneslavarna på stan.
"Jippiii...äntligen dags att börja Månadsspara igen...."
Jag har därmed sagt inte slutat investera helt och hållet men upplägget har varit lite eljest ett längre tag.
Mina arbetsbefriade inkomster via kontantutdelningar från pensionsfonden har successivt alltid återinvesterats in i densamma ungefär i samma takt som de landat på kontot. Jag lever ännu inte av dessa pengar, Cirkusen är fortfarande en vardaglig del av mitt liv där klockan ringer
5:41, och en kontinuerlig återinvesteringsplan innebär därmed att frihetskvoten förhoppningsvis ökar när arbetslivet avslutas. Om insatserna på Kasinot blir lyckade såklart.
MEN under mer än 20 månader har däremot all min sparkvot från dagligt Cirkusarbete, dvs de i runda slängar 70% som blir över av nettolönechecken när alla månadens utgifter betalats, gått oavkortat in i Buffertkassan på några ordinära sparkonton på Avanza med 3,65% ränta.
Månatlig Sparkvot från Cirkusarbete har gått in i Buffertkassan
Som vanligt i livet så har jag alltid samma förunderliga känsla av att inte begripa var tiden egentligen tog vägen och vad som hände under tiden som tiden omärkligt försvann. Vilket är en stor anledning till att detta dagboks- och memoarskrivande i bloggformat drogs igång 2019. En vag pockande känsla i bakhuvudet av dokumentationsbehov för att svart på vitt kunna urskilja någon form av riktning i mitt liv fyllt av stokastiska händelser (bananskal) längs vägen.
Vart är jag egentligen på väg. Mer än mot graven i sakta mak. Gamle Svarten.
Ännu mera vanligt i mitt liv är att jag somnar in och bara går på i redan uppkörda hjulspår. Dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar därvid obemärkt revy framför näsan på mig medans jag har blicken riktad ner i marken alltid på span efter nya fruktrelaterade incidenter.
I brist på annat, och naturligtvis med avsikt att försköna bilden av mig själv en aning, kan vi kalla allt det där för Långsiktighet. Min personlighet är nämligen som gjord för just den typen av i retrospektiv förskönad oavsiktlig långsiktighet 👀.
Men när jag tänker närmare efter så är det en ganska vanlig egenskap hos oss människor att hänfalla till retrospektiva omskrivningar för att försköna bilden av även kortsiktiga beslut och anledningar till att man lämnar långsiktigheten därhän. Det som gällde för 1 år sedan gäller inte längre. På samma sätt som det som gällde för 2 år sedan inte gällde för 1 år sedan.
I vissa fall är det till och med så att man inte bara byter till ett nytt paradigm, synkroniserat med att alla andra också gör det naturligtvis, utan även högljutt sågar av den gren man nyss själv satt på och andra fortfarande sitter på. Samma gren, för övrigt, som man inom inte alltför lång tid antagligen kommer försöka klättra tillbaka till när investeringskonsensus ännu en gång förändras. Det kommer det nämligen alltid att göra; Förändras.
Hur som helst. Under några månaders tid har min Buffertkassa nu dansat limbo kring 16% av min totala ekonomi. Ibland läser man i populärpressen att det är bra att ha två extra netto månadslöner i kontantreserv på kontot för oförutsedda utgifter. Diskmaskinen kanske går sönder.
När en delmängd av Januari månads sparkvot fördes över till mitt Buffertsparande på Avanza landade den kontanta totalen på 5 stycken årsutgifter korresponderande mot 1,8 netto årslöner. Det är hög tid att vakna ur min törnrosaslummer och slentrianmässiga lufsande i decimeterdjupa hjulspår. Hur bekvämt och invant det än är. Likt en gammal t-shirt som faller i bitar men ändå alltid åker på när det är dags att beskåda serier på HBO i soffhörnet.
Det där med t-shirten var naturligtvis en passning till min sambo 👀.
Det finns trots allt en övre gräns för hur många imaginära diskmaskiner en människa kan tänkas behöva och den är nu uppnådd. Själv har jag hittills aldrig ens ägt en enda diskmaskin i livet 👀. Det är något rogivande med löddrigt varmt vatten (passning nr 2).
Buffertkassan har parkerat på 16% aka 5 årsutgifter
Därmed är jag tillbaka till Ursprungsplanen från 2019 igen. Att investera mitt månatliga överskott för att skapa arbetsbefriade kontanter som flödar in på kontot samtidigt som jag kan ägna mig åt grubblerier över tidens flykt, personliga tillkortakommanden eller hybris i finansvärlden. Eller göra någonting helt annat kanske.
Sparkvot från Cirkusarbete kommer hädanefter i sin helhet placeras i utdelande fonder och ETFer. Troligtvis några av de som finns namngivna i vänstra spalten på denna sida. En sista insats för att ytterligare boosta min pensionsfond återstående tid av min tillvaro på Cirkusen.
Hur lång eller kort den tiden blir står fortfarande skrivet i Stjärnorna. Inget definitivt beslut är fattat i dagsläget men allt fler pusselbitar börjar falla på plats för mig personligen och om saker går rätt för Cirkusen, vilket troligtvis innebär att det blir väldigt fel sett från min sida av skrivbordet med tanke på hur organisatoriska förändringar på Cirkusen hanteras, så närmar det sig RE ännu en gång.
Det skulle förvåna mig mycket om jag är Cirkusarbetare under andra halvåret 2024. Avvaktar fortfarande utgången av vissa beslutspunkter.
Med större ekonomiska säkerhetsmarginaler på väg in i RE den här gången men ändå, som jag upplever det, från ett helt annat håll och med betydligt försiktigare steg. 2022 nådde jag inte fram. Man kan hävda att beslutet låg helt och hållet hos mig. Istället valde jag att ytterligare en tid guppa som en kork på vattnet. Bekvämt, som en gammal t-shirt.
Buffertkassa, Sparkvot, Tenbaggers eller ATH är i det större perspektivet en liten skitsak när livsomvälvande händelser inträffar. Man kan argumentera för det positiva i att vara ekonomiskt trygg men om annan grundläggande trygghet inte finns där så har jag svårt att se något positivt annat än ur ett strikt logiskt resonemang.
För några dagar sedan var ett gäng Valrossar och Adeliepingviner upp till VIP-läktaren där jag sitter och letade efter en av mina kollegor men konstaterade att "det är bara Direktörn som är på plats" varvid jag replikerade att "det kanske är dags att bära ut den gamla Byrån".
Hur ser du på det där med Månadssparande
och ekonomisk trygghet !??
// Northernlightsinvestment
