söndag 19 maj 2024

Dylan

När jag drog igång den här bloggen år 2019 så var en tänkt vinkling på det hela, som seriöst övervägdes en längre tid, att för varje blogginlägg utgå ifrån en låt som betytt något för mig genom åren. 

Vi snackar om musik alltså, från någonstans tidigt 60/70-tal och framåt till nutid i det här fallet. Kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden då även "Flottarkärlek" har seglat förbi i mitt medvetande någon gång. Jag var ung en gång för längesen osv..... 👀. 

I den timmerbröten finns en del att välja på och med lite barnasinne kvar finns även en hel del låtar som kan anses ha ett tydligt finansiellt budskap. Betänk bara skinande pärlor som:

  • "Everybody wants to rule the world" eller "Alive and kicking" eller "Eve of destruction" eller "New Gold Dream" eller "Uprising" eller "The future´s so bright I gotta wear shades" eller "The times they are a`changin" eller "The road to hell" eller "The unguarded moment" eller "Thunderstruck" eller "La det swinge" eller "The answer is blowing in the wind" eller "Konfettiregn" eller "Din tid kommer" eller "Nessun dorma" eller varför inte "Telegraph Road".

Det finns hur mycket som helst egentligen. Att välja på. Så som jag ser på saken.



För övrigt det enda instrument jag kan spela på


Men så blev inte, inget avstamp i musiklåtar, och mitt musikintresse är inget som omnämns dess mer på bloggen annat än kanske i förbifarten i samband med en grill- och bastukväll när man efteråt i höstmörkret en tyst och stilla natt sitter där under Stjärnorna, kan höra festens skratt, hur havet svallar, måsarna som ger skri och man känner fred och frihet för både kropp och själ.

Det var alldeles för längesedan nu 👀.

Jag minns från min barndom musiken som strömmade från farsans kompakta 1960-tals mahogny grammofonanläggning med högtalarkablar tunna som piprensare. Inte alls som mitt eget grova transparenta virade kopparkablage som slingrar sig likt mangroverötter från....

  • en Technics cd-spelare/Technics vinylspelare vidare till.... 
  • en NAD 116 förförstärkare och transformeras distinkt upp av.... 
  • ett NAD 218 THX slutsteg innan det.... 
  • slutligen når fram till bastanta golvhögtalare av fabrikat Dynavoice Challenger M-85
  • Har även ett par AudioPro Blue Diamond med aktiva subs men de har jag blåst 2 gånger redan så det blir kostsamt att reparera i längden. Bättre med passiva högtalare och bara ett enda nivåreglage när det börjar klia i fingrarna 👀.

Utrustning som jag köpte för 25 år sedan och håller fortfarande bra klass. Kostade hutlöst mycket pengar men det var på den tiden då jag kände mig rik, mitt på en uppåtgående karriärstege, och pengar inte var något bekymmer. Nu finns det 20 gånger mer på kontot och ändå känns det där med pengar lite halvskakigt.

En låt som spelades väldigt ofta i barndomen var "San Fransisco (Be Sure to wear some flowers in your hair)" med Scott McKenzie. Förstår egentligen inte varför, för farsan var nog inte en person som hade mycket till övers för hippies. Kanske var det någon slags längtan bort som jag där i barndomen inte förstod mig på. Andra frekvent spelade artister var Cornelis, Fred Åkerström, Jan Malmsjö, Elvis Presley, Harry Belafonte och Bob Dylan.

30 år senare när jag själv började lyssna seriöst på 60-tals musik så blev några av mina favoriter "Eve of Destruction" (Barry McGuire), "In the year 2525" (Zager & Evans), "Fortunate Son" (Creedence Clearwater Revival) och "A hard rain´s A-gonna fall" (Bob Dylan).

Sommaren 1974 var jag 8 år gammal och några sommarveckor spenderades på Gran Canaria. Farsan höll på med aktier, dock betydligt mera kortsiktigt än vad jag gör nu 50 år senare, och lyckades plötsligt göra ett klipp som gav i runda slängar en vinst på 10.000 SEK varvid familjen från Miljonprogrammet på Mjölkudden triumferande tog sig iväg på sin första utlandssemester. 10.000 SEK var mycket pengar på den tiden, det fanns till och med folkligt väldigt populära televiserade frågesportprogram där vinstsumman var just svindlande 10.000 SEK.

Det blev så inpräglat i folksjälen att den där "Tiotusenkronors frågan" lever kvar än idag. När min gamle Far mot slutet sjönk in i någon form av demens var alla saker runt omkring honom värda just tiotusen kronor. Hötorgskonsten på väggarna, alabasteräggen från Gran Canaria på fönsterbänken, huset vid havet, den räfflade osthyveln med graverat tennskaft eller min kvartsmiljon kronors bil, som jag körde omkring honom i med jämna mellanrum, var samtliga enligt honom värda just tiotusen kronor och någonting som jag uppmanades att aldrig göra mig av med.
  


"Hajar ni hur mycket pengar det här är !!??"


Det där resan till Gran Canaria var min allra första visit till ögruppen. Genom åren har det blivit totalt 4 besök varifrån Columbus med sina fartyg Santa María, La Pinta och La Niña år 1492 avseglade västerut för att upptäcka en västlig väg till Indien. Istället krockade man rätt in i Amerika men eftersom man i avsaknad av Google Maps ändå trodde det var Indien så döptes lokalbefolkningen till Indianer och de som kom efteråt till amerikaner. Cowboys kom med i bilden betydligt senare men var nog något vi fortfarande lekte ganska ofta där år 1974. Cowboys och Indianer.

Bob Dylan var det ja 👀. Det är numera en av mina absoluta favoriter, han har gjort en förskräcklig massa musik hittills under sin levnad. I slutet på 80-talet lyssnade jag väldigt mycket på en liveinspelning av "All along the Watchtower" med Jimmie Hendrix ungefär samtidigt som U2 gjorde samma låt på sin platta Rattle and Hum. Lite senare gjorde Guns N´ Roses sin liveversion av "Knocking on Heavens Door" som gick dygnet runt på MTV när jag började plugga på Högskolan och kom hem efter någon fest på Kåren. Kommer ihåg att jag under den här tidsperioden beställde en platta av Bob Dylan (Infidels) på rea från Ginza och fastnade direkt för "Jokerman". 

På Sjöslaget i Luleå såg jag Dylan live för första, och troligtvis enda, gången i mitt liv. Det var väl inte någon höjdarspelning. En något oengagerad Dylan mumlade fram sina textrader och uttryckte sin förundran över midnattssolen. Dagsljus mitt i natten. Fantastiskt för nästan alla som ser det för första gången, och ibland lite svårt att somna.



Bob Dylan i Luleå !!


Jag har bränt några egna samlings-CD-skivor med Dylan som jag brukar lyssna på i bastun, kanske med ett glas vin eller lite whisky i ett glas bredvid mig i relaxrummet där bastukaminens lågor dansar på väggen och i taket genom bastuns glasdörr. Min egna utvalda "Best of" kollektion. Jag tycker om Dylans texter, tonsatta berättelser om livet på drift med tillfälliga påhugg på fiskebåtar på väg mot okänd destination. Poesin skiner alltid igenom, så till den grad att jag ofta brukade säga att Dylan borde få Nobelpriset.

En kväll under min semester, efter en omsorgsfull grill- och bastukväll, upptäckte jag 7 missade samtal från en arbetskollega. Jag kände mig nödgad att besvara det tydligen väldigt brådskande ärendet. "Har du inte märkt att jag ringt" inledde kollegan. "Nej, jag har lyssnat på Dylan i bastun" blev mitt svar. Det brådskande ärendet visade sig vara en fundering om de skulle tillverka en viss detalj så som det såg ut på ritningen. De hade helt enkelt inte följt anvisningarna, men det fanns tyvärr inget alternativ. Riv, gör om, gör rätt. Mig ringde de till för att förhoppningsvis slippa rätta till sitt misstag.

Det blev hur som helst ett nytt talesätt som fortfarande lever kvar på Cirkusen efter Cirkusdirektörens grill- och bastukväll: "Blir det lyssna på Dylan i helgen ?". Det bjuder jag på 👀. 

Några år senare tilldelades till slut Dylan av en då skandalomsusad, krisande, kanske överförfriskad och pårökt Akademi Nobelpriset i litteratur. De hade väl suttit och lyssnat på för mycket Dylan i den turkiska ångbastun nere på Sturebadet. 




En personlig favorit av Robert Zimmerman


Det där året 1974 var det populärt bland turisterna på Gran Canaria med skräddarsydda präglade läderbälten. Man fick fritt välja en text som präglades in dubbelsidigt (både fram och bak på bältet) av butiksassistenten, medans man tålmodigt väntade, bokstav för bokstav i en läderpress medans den sliskiga försäljaren underhöll med att kalla min generade Mor för "vackra svenska flicka" och liknande inrepeterade fraser samtidigt som han krängde på farsan kylskåpskalla cervezas till förbluffande lågt pris.

Min Far, som inte längre var så smärt som under friidrottskarriären och därmed kunde klämma in ganska långa budskap, blev inte butiksassistentens favorit när han valde det filosofiska "The answer is blowing in the wind" på sitt läderbälte. Till mig fick det bli ett kort och kärnfullt "Waterloo".


Året var trots allt 1974.



"Jag behöver ett bälte...."



Vilka turistsouvenirer brukar du 
få med dig hem i resväskan ??



// Northernlightsinvestment

27 kommentarer:

  1. Cool kille! Det blev ingen svart katt som extra souvenir? ;-)

    Reser ju inte så mycket, men har fått med mig ett underlägg för ölglas från en pub i London. En marmorelefant från stranden i Agadir, en plånbok från Treriksröset och en solfjäder från Rhodos. Det var nog det mesta.... eller just det. En sliten pocket med fransk poesi från bokstånden längs Seine. När jag sammanställer mina souvenirer inser jag att jag är mer vagabond än jag trodde! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Funderade lite på vad det var som var där nere till vänster alldeles bara för ngn dag sedan. Tänkte faktiskt en svart katt. Har inget minne av det, men ibland far ngt förbi i mitt inre...ett svagt minne av att jag klappade den där katten i förbifarten.

      Om den katten korsade min väg så skulle det definitivt förklara en hel del händelser senare i livet 👀.

      Du får successivt utöka ditt vagabonderande liv. Successivt är för övrigt ett av mina favoritord, det påpekar sambon ofta för mig.

      Radera
  2. Du glömde ju "We are all the Winners"!
    Själv brukar jag inte köpa några souvenirer utan nöjer mig med att ta en del kort istället. Hustrun däremot vill ha med sig minst en handuk och en kylskåpsmagnet.

    Handdukarna har jag inget emot eftersom de kommer till användning...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även här har det blivit en handduk nån gång. Och t-shirtar när halva bagaget blev ett par dygn försenat till en mycket varm semesterort (shortsen låg i andra väskan). När vi var i USA och besökte massor av nationalparker så köpte vi en hel del fotoböcker. Vi insåg att det finns andra som kan ta mycket bättre bilder än vi själva. Det var på tiden innan digitalkameran så man fick vänta med spänning på framkallningen för att se om det blev något bra överhuvudtaget.
      Spargrisen

      Radera
    2. Zero: Exakt, det finns hur många låtar som helst. Kul att även du har barnasinnet kvar. själv brukar jag knycka med mig såna där små schampo- och duschtvålflaskor. Gratis är gott.

      Radera
    3. Spargrisen: Just det där var nästan en fördel förr i tiden, man skickade iväg bilderna och en vecka senare kom de framkallade. Minns att det var väldigt spännande att uppleva allt igen. På en vecka hade man hunnit glömma en del av man gjort.

      Nu med digitaltekniken tar man ju massor med bilder, raderar de dåliga. Det är väl en fördel. Däremot, ibland när jag tittar på "dåliga bilder" från förr upptäcker man kanske ngt som man glömt och i dagens tid skulle ha raderats och inte fått finnas kvar.

      Radera
  3. Tidigt nittiotal reste jag runt mycket för jobbet i USA, men jag hade ofta inte tid över att se de lokala attraktionerna som man absolut skulle se. Istället köpte jag vykort på flygplatserna över det som var turistatraktioner. Jag har fortfarande kvar en kartong med dessa vykort. (Vykort, för er som är yngre, är ungefär som en selfie fast utan att man själv är med på bild. På baksidan kunde man skriva ett meddelande och skicka med postverket till bekanta. Ungefär som MMS, fast utan telefon.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vykort var ett bryderi kommer jag ihåg. Hade alltid ett tvåsidigt A4 med mig med adresser till alla som skulle få vykort. Fick skrivkramp i handen och dålig smak i munnen av alla frimärken man slickade på. Bara att skölja ner med några Heineken iofs 👀.

      I min gäststuga står en stor flyttlåda med vykort som fåtts av mina föräldrar, jag själv, mina far- och morföräldrar. Någon regnig dag i framtiden ska jag ligga där ute i stugan och läsa alla dessa kort från människor jag knappt längre minns och ibland aldrig ens träffat.

      Ibland funderar jag över om det står i min rätt att därefter lägga in allt detta i kaminen och elda upp.

      Radera
  4. Jag gillade att ha handfasta souvenirer exponerade i en hylla med en liten lapp klistrad så jag skulle komma ihåg varifrån de kom. Köpte sällan normals saker på plats utan tog det jag tyckte var lämpligt. Grejerna finns nerpackade i någon låda efter en flytt och har aldrig blivit uppackade sedan dess.
    En liten sten från Colosseum i Rom.
    Vita små snäckor från Genesarets sjö Israel.
    En mutter från Eiffeltornet i Paris. (hade flax då de höll på med underhållsarbete och skulle riva en spiraltrappa från 1899)
    En liten korallbit från Röda havet Eilat.
    En liten stenbit från Keopspyramiden.
    En liten fisk i guld från Ios, grekland (köpt)
    En rejäl bit från Berlinmuren som revs 1989 (denna är dock köpt på plats)
    Sedan har jag en bra samling med roliga stenar från alla öar jag besökt.
    Numera är det lugnt på samlarfronten och jag sparar istället foto från ställen jag besöker. Man ska inte göra som jag gjorde under 80-90talet och ta grejer med sig hem men då tänkte man inte som man gör nu. Lite klokare helt enkelt.

    Mvh // PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig heller köpt många souvenirer. Det var nog bara där i åk9 när vi åkte buss från Luleå ända ner till Paris på klassresa. I Paris köpte jag ett souvenir-Eiffeltorn i metall, en glasflaska i form av Eiffeltornet med billig rosendoftande parfym till min Mor. På Jersey en stor röd klubba (som det stod just Jersey Island på). Allt det är kvar, klubban i ngn flyttlåda. Iofs kan en sork ha ätit upp den, det var några år sedan jag såg den senast. Men de båda Eiffeltornen är kära ägodelar.

      På Guadeloupe köpte jag en handduk med karta över öarna och ett linne (som är för litet nu) med text ungefär "Vien Chez moi, Je habitier sous le Coccotiers".

      I Japan köpte jag dekorerade ätpinnar och matskålar i päronträd samt en "bonad" (som brukar sitta som draperi i dörröppningar i Japan) med ett tryck med en fullt dekorerad sumobrottare.

      Sedan finns det även en låda med snäckor och vackra stenar som jag och min mor brukade samla på vid några blandade resor.

      Radera
    2. Jag köpte tydligen en del grejer iaf när jag tänkte efter 👀.

      Radera
  5. Dylan was the beginning of a changing music landscape and key to defining a new generation. The highway system allowed us to roam & explore the world both emotionally and physically (like a rolling stone). That music inspired me to pack up a car and just see where the road takes me. To this day I still prefer a road trip over a flight or cruise. The thrill of what is over that next hill or around the next curve is one of the few things I have held onto from my childhood.

    Just reading this post inspires me to attempt a route 66 journey visiting every corny tourist trap and odd themed motel.

    SvaraRadera
    Svar

    1. I like the more narrative and rather long lyrics by Dylan about being just adrift through a new country and meeting the old country. They are somehow hopeful and at the same time melancholic. A bit like my own personality.

      I would have a hard time coping without music and the emotions it evokes in me.

      In my youth I traveled in the more aimless way with no destination where the train tracks, fate or the road took me. My traveling has been limited for a long time and I am still unsure in what form it will resume.

      Radera
  6. Har varit alldeles dålig på att ta med mig souvenirer hem, trots att jag varit runt. Det ångrar jag idag, hade varit kul att haft i bokhyllan. Speciellt sand från exotiska stränder i en lång rad med glasflaskor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del människor gränsar till det extrema i souvenirväg, hyllorna överfulla.

      Ångrar dock inte mitt bristande intresse för souvenirer så mycket. Jag bor så minimalistiskt och känner redan att "grejerna tar över" ibland.

      En sak jag ångrar från min allra senaste resa i december (Gran Canaria) var när en engelska (hon var fruktansvärt duktig på att dansa) bjöd upp mig men inte lyckades övertala mig till en dans (jag är hopplöst dålig på att dansa).

      Maken till feghet hos en fullvuxen Man !! Sånt kan jag ångra 👀.

      Hade ju bara varit roligt att studsa runt och skratta lite. Den här inneboende blygheten och introversen i min personlighet kan irritera mig oerhört.

      Radera
  7. Vid resor brukar jag försöka få med mig en burk te och en burk honung som souvenir, man får njuta av det ett tag och sedan slipper man förvara det.

    Jag är svårt allergisk mot småprylar som samlar damm efter att städat ut mina svärföräldrars dödsbo för 25 år sedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju fiffigt. Så får man med sig en smak av semestern hem, och är det lokalt producerad honung så kan det vara ännu roligare. Det kör jag ju själv med ibland...köper hem souvenirer i form av något drickbart 👀.

      Jag hade mer prylar förr i tiden, men några döstädningar genom åren (varav några ännu inte är avslutade) har fått mig att utveckla en allergi. Samtidigt blev det ett sätt att ytterligare lära känna morsan lite i efterskott eftersom ingen kan behöva 54 broderade prydnadskuddar i murriga färger från 70-talet. Även om det är farmor och mormor som har broderat. Å liknande rariteter. Det behövs ju ett enkom hus för att bara förvara allt detta.

      Har gått mot minimalism med tiden.

      Radera
  8. Jag är sämst på souvenirer. Kom hem efter en treveckors resa med besök i fem länder och upptäckte att allt jag hade köpt var en penna och en ask tictoc halstabletter.
    Det har hänt att barn som kommer hem till mig frågar om jag är fattig eftersom jag har så lite saker. Men efter ett gäng döstädningar är jag verkligen inte sugen på att fylla mitt hem med prylar. Det är trist nog att damma dem jag redan har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig fullständigt, har i princip inga souvenirer från den senaste 20 års perioden. Penna med hotellets namn, tändsticksask med hotellets namn, kanske en flasköppnare med hotellets namn. Men å andra sidan blir det mycket bilder med mobilen. Det är ju så enkelt nuförtiden.

      Städning är en av de saker som jag är sämst på 👀.

      Däremot är jag bra på nästan allt annat husgöromål; sy, laga mat, baka, bygga, snickra, måla, klippa gräs, skotta snö, hugga ved osv osv.....

      Radera
  9. Hej! Härligt att läsa din text! :) Gillar själv Dylan och har även gjort en egen samlingscd med hans musik! Har du hört "Blind Willie McTell"? Mycket bra -speciellt pianoversionen. Sedan är ju "Changing of the Guards" inte så dålig heller ... :)
    Har sett Dylan på bla Cirkus i Stockholm - mycket bra!! Han t.om. pratade med publiken! ;)
    Ha det så gott!
    Hälsa Åke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inser att det finns mycket kvar att botanisera bland i Dylans samling. "Changing of the Guards" är en definitiv favorit. Ska kolla upp "Blind Willie McTell". "Hurricane" tycker jag själv är en mycket bra sann berättelse.

      Tack Åke !! Allt det bästa till dig !!

      Radera

  10. p.s. apropå souvenirer så brukar vi köpa klädnypor utomlands - de svenska versionerna är ju helkassa. Hängde upp tvätten idag med några inköpta på Lefkas i Grekland 1993!! :) Kvalitet! :)
    Hälsar Åke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dagens plastklädnypor tål ingenting, bättre med träversionen från förr kanske. Plast tål ju inte ens att vara ute en enda norrländsk vinter i minus 45 grader 👀.

      Radera
  11. Älskar " san Fransisco " :) här köps Gin. Varje ställe en flaska lokal gin. Fast i Nepal där hittade jag ingen på flygplatsen så det fick vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. GT och Gin Fizz är ju klassiska drinkar från 80-talet. det blev nog några sådana perioden 1985-1987 👀. GT naturligtvis fortfarande när man är utomlands i varmare klimat. Det blev några sådana uppe på Sunset Deck våning 9 där vi var på Gran Canaria nu senast.

      Annars kunde det ju ha varit spännande med någon lokal spritsort från Nepal. Fermenterad Jakmjölk till exempel 👀.

      Radera
  12. Alltid kul med lite kåseri a la NLI! Dylan ja, aldrig varit nån Dylan fan, oklart varför egentligen då både texter och låtar ofta är rätt bra. Mer Presley och Beatles samt otaliga andra under den eran. Lyssnar på precis allt utom gangsta(förhatliga)rapp .

    GT är enkel och god, en riktigt bra klassiker om man skippar moderniteter likt fylla hela glaset med is... FÖr mycket trams numera. som vanligt.

    Antar det är en ung NLI där på bilden, kunde varit Kalkyl där fast ungefär 10 år senare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Kalkyl, det gläder mig mycket att höra. Ja, meningen med min blogg är ju naturligtvis till stor del att vara en skildring av den ekonomiska resan mot FIRE. Men sedan finns det ju en massa andra saker i livet som händer parallellt och som till viss del handlar om att bli ekonomiskt oberoende även det. Som nu senast det jag läste på din blogg om att laga cyklar etc.

      Jag känner att jag bär på en massa tankar, händelser, märkvärdiga omständigheter i mitt liv och genom livet. Nummer, siffror, personer, musik, maträtter, drycker. Vad som helst. Så jag skriver om det både i nutida och dåtida perspektiv.

      Beatles klart bästa låt tycker jag är "Here comes the sun".

      Det är en 8-år ung version av NLI på bilden, år 1974 på Gran Canaria. Tydligt och klart före det där bältet blev införskaffat ;=).

      Radera