onsdag 12 augusti 2020

Up Memory Lane

En dag, då regnet verkligen öste ner, i den allra sista skälvande semesterveckan blev det en tripp upp längs Minnenas Allé. Längs Torne älv genom Tornedalen. Farsans hemtrakter, och tillika en del av mina rötter. Troligtvis den del som har gett mig min utpräglat milda, inbundna, nedtonade och eremiterande läggning.

Längs igenvuxna åkrar, ändlös skogsmark och förfallna tidigare pampiga fädernesgårdar färdades vi. Nu förvandlade till kråkslott, om ytterligare några årtionden förenade och slutligen ett med marken de ännu lyckas stå någorlunda upprätt på. Bortom all räddning.

Emellanåt nyslagna ängar med rosa, blå och vita plastbollar. Samma ängar som för 50 år sedan var överströdda med hundratals höhässjor. Som barn deltog jag i det arbetet, det roligaste som fanns var att åka bakom hästen uppe på höskrindan. Hästens namn var Lukas, kamrat på vida färden.

Det var tio år sedan jag sist gjorde resan längs denna vidsträckta väg. När farsan begravdes. Rötterna har jag naturligtvis fortfarande kvar om än delvis upprivna. Tack och lov blev vi vid det tillfället även av med alla jordliga ägodelar i skriande behov av löpande underhåll av byggnader, skog och land. När man blir äldre är det skönt om förpliktelserna avtar med åren. Tro mig, ni kommer märka det själva när den tiden kommer.

Det är tydligen bärår i år påstår de inbitna plockarna. Kunde definitivt konstateras en bit upp längs Korpilombolovägen vid en snabb paus för att lätta på trycket. Mogna hjortron i mängder ända nere vid vägkanten. Det lyser av skogens guld bland tallarna i år. På den myr som när jag var barn benämndes Lillmyren. Nu är väl snart alla som känner till dess dåvarande benämning nergrävda i marken. Härlig är Jorden och så vidare.

Det gamla hemmanet är delvis borta. Det av förunderligt grovt finskt timmer uppförda huset, där farsan föddes, är numera sålt, nedmonterat, uppmärkt stock för stock och flyttat till annan plats. Tistlar och spirea har återerövrat marken. Av vinbärsbuskar, tomat- och gurkhus står intet kvar att finna. De var pionjärer, mina föräldrar, på att odla gurka uppe i Tornedalen. Den gurka som mognat i midnattsolens sken är probably the best gurka in the world så vitt jag vet. Det finns en bild där jag som baby poserar med en 45 cm gurka i famnen. Blonda korkskruvslockar. En liten Shirley Temple. Med åren rätades lockarna ut och håret blev råttfärgat.

Ladugårdslängan uppe i backen står förfallen kvar. Samma ladugård där jag som tolvåring byggde om kobåsen till ett eget rum. Reglade upp för nytt golv, skivmaterial på tak och väggar. Målade och tapetserade. Inte visste jag hur man gjorde men det blev ändå ett eget krypin för en tonåring i vardande att nyttja i avskildhet under någon sommarlovsmånad. Innan det första sommarjobbet tog vid som fjortonåring. Parkarbetare i Storstaden åt landstinget. Danande för en yngling med inte mycket annat än tjejer på hjärnan. Allt mer sällan gick därefter resan mot norr för att slutligen avta helt och hållet.

Det är märkligt det där hur minnen från en för alltid förlorad tid kan fullkomligt skölja över en. Nästan slå en mer än fullvuxen man till marken. Så att man får sätta sig ner och hämta andan en stund innan man förmår vandra vidare.

De uråldriga fuktskadade tapeterna i den gamla timringen. Den oinredda vindan med spånisolering och getingbon i taket. På väggarna uppnålade utrivna sidor från Time Life Magazine. Den första månlandningen. Marilyn Monroe. Reproduktionen av Storm Petersen´s klassiska "Hvordan smager en Tuborg bedst" med Perikles och de andra danska sköningarna i finfin form. Det fristående gulmålade skafferiet som luktade så gott av Mariekex, Kanelskorpor och Ekströms snabbmarsansås. Doften av brynt smör. Morsan som gräddade extra frasiga plättar tack vare den höga värmen på primus gasolspisen.

Allt det är borta nu. Nedmonterat. Men i mitt minne finns det ännu kvar.

Fiskodlingen där vi brukade köpa öring av mannen som söp och spöade sin fru. Det visste alla att så var fallet. Ibland var det hon som överlämnade fisken. Blåmärken i ansiktet. Gårdarna där vi pallade äpplen och knyckte jordgubbar om nätterna. Sedan sprang vi för glatta livet och kastade oss upp på cyklarna när gårdsfolket kom ut på trappen och skrek åt oss på finska.

Cykelturerna från mina farföräldrar till den gamla timringen. Ibland cykeltolkade jag med en hand på farfars axel efter Crescent mopeden. Han visade mig hur man skulle göra basturuskor från precis lagom utslaget björkris och hänga upp på tork. Den gamla bastun med zinkbaljan som jag brukade sitta i som barn. Däri ryms väl knappt min högerarm nuförtiden.

Jag badade alltid bastu med farfar. Jag minns de hårda och grova händerna som tvättade av mig efteråt. En frågvis liten unge som ville veta allt om hans tid som skogsarbetare och guldgrävare over there i det stora landet USA. Det var många som utvandrade när nöden var som störst. Vissa kom tillbaka. Då när 1900-talet fortfarande var ungt.

Tennisbanan vid skolan som på vintrarna förvandlades till hockeyrink. Herrejösses, som vi spelade tennis på sommarloven !! Till långt in på natten. Sedan tog man farmors alldeles för stora damcykel och trampade tillbaka till huset nästan längst ner i backen. Precis före mjölkgården. Ibland rusade någon finnspets ut på byavägen och nafsade i skorna. Kylslagen nattluft mot bara ben.

Idag bryter flera meter höga ranka björkar genom tennisbanans asfalt. Ingen spelar längre tennis. Men allt det här var naturligtvis på Björn Borgs tid. Det var innan andra spel tog över ungdomarnas medvetanden. Evolution Gaming, NetEnt och det övriga gänget. För mig känns det som evolution åt fel håll.

Det blev naturligtvis en sväng förbi IKEA på hemvägen. Förrådet av värmeljus behövde fyllas på inför det stundande mörkret.


73 de Northernlightsinvestment

11 kommentarer:

  1. Fantastisk fin berättelse. Jag känner igen lite av det du beskriver från min egen uppväxt.
    Även lite från vägen upp där jag håller till i Härjedalsfjällen.
    Det är mycket, som vi säger hemma, hus med mörka fönster.
    ( dvs övergivna)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Ja, det är svensk landsbygd. Nedsläckt land, som Tomas Andersson Wij sjunger om. Vi får hoppas på revival.

      Radera
  2. Det kanske blir revansch för obygden nu. Där jag växte upp är melankolin som störst där hela samhället rivs pga rasrisk. Melankoli-deluxe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vistades ibland i Pajala för 30 år sedan, då var det melankoli. Sista man släcker ljuset brukade man säga. Sedan var jag uppe där och arbetade under värsta Northland ruschen. Då var det positiva tongångar de luxe överallt i bygden. Nu är det väl nånstans mittemellan..

      Radera
  3. Härlig berättelse, fick mig själv att drömma tillbaks lite på svunna tider och framför allt vad det gör med en när man kommer nära inpå det igen. Det blir liksom fysiskt i kroppen av alla känslorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har ju omgrupperat och allt är avyttrat. Till och med då nedmonterat och flyttat. Så det finns inte ens fysiskt kvar längre.

      Dags för dig att skriva ett blogginlägg snart ? ;)

      Radera
  4. En otroligt fin "Memory Lane-text".

    SvaraRadera
  5. Bästa jag läst på länge, tack!

    SvaraRadera