Då har det ägt rum. Det årliga Medarbetarsamtalet.
Det var av olika anledningar blott 5 månader sedan senast och under den ringa tidsperioden har Cirkusen stannat och tystnat. Verkligheten, den egna fysiska och psykiska statusen, har kommit ifatt mig de senaste två åren och jag har i mitt inre blivit
RE-positionerad och
Ryktet om RE går längs företagets korridorer.
Ibland händer det mycket i livet på 5 månader eller 5 sekunder för den delen. Ibland händer nästan ingenting på flera år. Just den här tiden på året, om våren, ökar alltid min frihetslängtan. Jag vill vara någon annanstans. Inte annanstans på något svårt, kostsamt eller komplicerat sätt utan bara i lugn och ro sittandes i en stuga ute vid havet mot en södervägg i solskenet med en kopp kaffe (en skvätt mjölk tack) och några torra smuliga Mariekex.
I samband med ett Medarbetarsamtal brukar ofta en manual medfölja. Någonting att fundera på i förväg för de inblandade parterna. Ett stöd för att skapa kontinuitet, kanske något att återvända till när det är på väg att divergera utom all kontroll.
Personligen har jag deltagit i mångt fler Medarbetarsamtal på den andra sidan av bordet, som förhörsledare 👀. Några hundra stycken har det blivit på olika arbetsplatser. En gång i tiden för länge sedan i en främmande galax långt långt borta, där nere i södra Sverige 👀, så hade jag på mitt bord att genomföra årliga samtal med 60 medarbetare. Det var både tidskrävande, utmattande och naturligtvis helt åt helvete felaktigt när just det specifika ISO-kravet inte omfattade även stackars utförare på mellanchefsnivå. Mellan vadå ? har jag frågat mig ibland. Mellan studier och utbrändhet kanske.
Manualer är inte min signaturmelodi. Eftersom jag är en utpräglad tänka-utanför-boxen och lösningsorienterad människa så divergerar och konvergerar det ofta fram och tillbaka för mig. Så gjorde det även på det här Medarbetarsamtalet. Några noteringar, som jag naturligtvis inte såg, gjordes i manualen men huvudsakligen var det bara ett gemytligt 2,5 timmar långt böljande samtal om Verksamheten som dock ändrade inriktning under den tidsperioden.
Att samtala är att kontinuerligt konvergera och divergera
Inledningsvis om hur det varit sedan senast. Ja visst ja, det var visst bara 5 månader 👀. Därefter om utmaningar och möjligheter för verksamheten i stort, ny organisation med nya roller och kompetensbrist i kombo med kärvt läge. Utmaningen i att satsa under rådande omständigheter, riskerna med att istället fortsätta passivt avvakta.
Hur hanterar man en snabb omställning till något väldigt stort om man inte först har varit lite proaktiv och sett till att det ens är möjligt att snabbt hantera något stort. Hönan eller Ägget. Som att fundera på att skjuta ut sig till FIRE men det ekar tomt på kontot för att man inte har förberett sig.
För vändningen kommer ju alltid, förr eller senare. Nu sjunker inflationen, bopriser stiger, Riksbanken sänker kanske styrräntan. När allting är som mörkast så är det även som närmast till återhämtningens startpunkt. Betänk bara känslostormarna för ett enda ynka år i DJ World Index liv, mellan Luciaafton 2019 och Luciaafton 2020, så inser man när satsningen borde ägt rum.
Mycket kan hända under loppet av 365 dagar
Inga nya överväganden eller planer har gjorts avseende produktionen vid Cirkusen om och när ett nytt stort projekt ramlar in. De organisatoriska förändringar som smugit sig på till den grad att Cirkusen nu bara existerar som en ruta i ett organisationsträd, ett one-man-show, har därvid inte bemötts. Denna kortsiktighet från ledningen känns lite beklämmande. Kejsarpingvinerna och Dromedarerna, när nu ryktet om min avgång är allmänt känd, kommer till mig och föreslår lösningar så att jag ska kunna vara kvar. Barnum & Bailey sitter tysta och overksamma.
Inte heller har någon som helst planering genomförts avseende min vid förra mötet annonserade exit från Cirkusen under sommaren 2024. På en direkt fråga om nuläge svarar jag att ambivalens, kännedom kring faktiskt läge samt faktiska uttalanden från Barnum & Bailey under vintern om kommande varsel på tjänstemannasidan medfört att jag vilat på hanen. Att min förväntan under våren givet det prekära läget varit ett kommande varsel varvid jag då omedelbart ställer min plats till förfogande och låter nyanställda tjänstemän gå före mig i listan. Ungdomen måste få ta över någon gång och visa framfötterna 👀.
Men nu är det definitivt uttalat från min sida att jag inte, med hänsyn till min sjukdomsbild och de läkarintyg som föreligger efter det, kommer orka med något nytt stort projekt på egen hand och därmed en uppstart av Cirkusföreställningarna i princip från scratch. Jag hävdar att med den nya organisationen så behövs nog inte någon ständigt närvarande Cirkusdirektör utan det kan vid behov drivas i projektform.
Får höra att jag förringar min egen betydelse för Cirkusen. Att jag står för stabilitet, kontroll, effektivitet och kontinuitet. Vilket även sambon håller med om, åtminstone det där om att förringa mig själv, hemma vid köksbordet senare vid kvällens middag då hon vidareutvecklar mina personliga egenskaper. Mitt 21-åriga jag känner sig grovt förolämpad över dessa epitet 👀.
Det är väl bara sådan jag är. Lyfter fram andra, står själv i bakgrunden och hejar på. Som de gamla Wallenbergarna, "att verka utan att synas". Totalt passé och hopplöst omodern 👀. Men jag hävdar ändå att det i detta fall finns alltför stora rädslor förknippade med att veta vad man har men inte vad man får. Någonting nytt genomtänkt kan ju bli hur bra som helst. Precis på samma sätt, men tvärtom såklart, som att ha allting upplagt för FIRE men inte våga släppa bassängkanten 👀.
Vidare betonade jag för ynglingen framför mig att det finns inga som helst rädslor inom mig för att bli varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist och att hen därmed inte behöver bära på något som helst obehag inför detta beslut. Jag kommer inte bryta ihop, brista ut i fulgråt och snora ner hela konferensrummet 👀.
Grymma värld...varför just jag ??
Nu i April månad ligger några större projekt inför avgörande, så ännu några veckor av vankelmod att ta sig igenom för företaget. Men mot slutet av samtalet upplevde jag det äntligen som att det nu lutar mot en uppsägning från företagets sida på grund av arbetsbrist under maj månad.
Mitt bananskal är alltså till slut här. Jag tvingades själv skala bananen, äta upp den och släppa skalet på marken för att kunna snubbla över det. En udda situation att behöva sitta och avpollettera sig själv.
Ibland måste man faktiskt göra nästan allt jobb själv
Jag sockrade även anrättningen genom att aktualisera frågan om att i framtiden måhända kanske möjligtvis om allting stämmer arbeta projektbaserat inom mina specialområden på konsultativ basis men utan nuvarande totalansvar. Det fick ett positivt bemötande och i efterhand har jag fått höra att Barnum & Bailey gick i spinn över den lösningen. Eftersom jag, efter alla dessa år, mycket väl känner till Barnum & Bailey´s psykologiska profil begriper jag till fullo det attraktiva i den lösningen. Att kunna bli av med en fast kostnad och istället få en rörlig kostnad smakar mums-mums om läpparna.
Den rörliga kostnaden blir naturligtvis dyrare, det blir kostsamma mums-mums. Flexibilitet är dyrt på konsultativ basis 👀. Dessutom är den en högst osäker resurs. Jag slutar inte vid Cirkusen bara för att återkomma i någon annan anställningsform. I mina RE-planer ingår att sticka iväg på sista-minuten-resor till Sol & Värme och det funkar inte att arbeta från en Beach någonstans. Vad som än händer efter den sista arbetsdagen så blir det inledningsvis minst 6 månader chilla, planlöst flyta omkring med en White Russian fastklistrad i handen och efter det är jag antagligen räddningslöst förlorad till en slacker-tillvaro.
Komma in och jobba säger du....!!?
Har jobbat länge vid Cirkusen (över 12 år) och därför blir jag även vid en direkt fråga från min sida utlovad en uppsägning på grund av arbetsbrist vid eventuell kommande egen snar uppsägning med hänsyn till hälsoskäl, dvs med en kortare uppsägningstid (max 3 månader). Men om allt detta har Vi inte resonerat klart ännu.
Sammanfattningsvis kändes det som ett konstruktivt Medarbetarsamtal där många frågetecken rätades ut. Upplever det som att jag nu har god kontroll över både avslutningen på Cirkusen och en möjlig fortsättning därefter. Tror dock inte att jag får något större lönepåslag den här gången 👀.
Jag har ibland blivit given en del dåliga kort av Livet, kanske är det nu dags för några bra kort för en gångs skull.
Bara resten kvar.
Livet ger oss inte alltid bra kort
Vad har du fått för kort av Livet
och hur har du hanterat det ??
// Northernlightsinvestment
