Det är människor som jag träffat nästan dagligen under många år i samband med arbete eller på fritiden. Människor som jag bryr mig mycket om och ibland har haft ett intermittent under flera år sakta pågående samtal om livet, framtiden och dess omständigheter.
Det är stroke. Det är cancer. Det är hjärtrelaterade åkommor. Det är aortaaneurysm. Det är överdoser. Det är återfall i missbruk. Det är depressioner. Det är utmattning. Det är självmord. Det är dråp. Det är olyckor med dödlig utgång. Det är långa komplicerade och jobbiga behandlingar att ta sig igenom och alltid på något sätt kommer man ut på andra sidan märkbart försvagad efteråt.
Tro mig, det är inte alls så att om någonting inte dödar dig så gör det dig automatiskt starkare. Det där är bara ett påhitt av svaga människor i någon mörk stund för att framställa sig själv som starka. Ett mantra att hålla fast vid när allting rasar runt omkring. Som religion ungefär.
En veritabel skitstorm är det som sköljer över mig sedan en tid tillbaka. Ofta funderar jag på vad denna skitstorm kan tänkas bero på.
En veritabel skitstorm är det som sköljer över mig sedan en tid tillbaka. Ofta funderar jag på vad denna skitstorm kan tänkas bero på.
Syret oxiderar våra celler med åren, det klarar ingen sig ifrån. Det skrumpnar, det försvagas, det brister, det modifieras och växer utom kontroll. Stillasittande och kostvanor tar sin beskärda del. Alla dessa Bror och Syster Duktig har alltid mycket vatten att hälla på sina kvarnar och tips angående sin livsåskådning att delge. Karnivorer och Veganer leker Troll på olika forum för att försvara sin respektive ståndpunkt. Forskningen vill säga sitt, Socialstyrelsen ändrar på rekommendationerna så att allt ska bli bättre än det var förr. Ingen nämnd och ingen glömd.
Men även de mest vältränade, de med lägst procentuella andel kroppsfett, absolutisterna och ortorektikerna, triatleterna och de som framhärdar i sina dagliga yogarutiner segnar ibland ner till marken utan förvarning från Universum. Även där försvagas och brister det i det fördolda.
Ingenting vet vi egentligen om morgondagen.
Det blåser kallt nu på så många fronter.....
Förvisso befinner jag mig nu i en ålder där årskullen som jag växte upp tillsammans med, alla Vi barn som sprang omkring och lekte om sommaren, börjar krympa i antal. Vi var stora årskullar där i mitten av 1960-talet. Vi var många som bodde i Miljonprogrammen i min barndomsstad Luleå och följdes åt under 9 år av grundskola.
Våra mammor som bakade så att vi barn skulle kunna stå utanför Konsum och sälja Kärleksmums och Kanelbullar för att dra in pengar till klasskassan (pensionärerna hade råd att köpa av oss), lotteriförsäljning, skoltidning i stencileringsmaskinen, uppträdanden på Julshowen. Klassresa till Ammarnäs som det stora crescendot. Prova på näverslöjd, vandra längs kullarna, klappa en ren och hälsa på en äkta lapp.
Jag har tappat kontakten med alla dessa barn ute på vandring som nu sedan länge är vuxna med egna barn, kanske barnbarn, och vet inte hur vi decimerats i antal. Om klassfotot från klass 6B fortfarande är intakt. Men jag tänker på det och alla dom där barnen väldigt ofta. Facebook är inte min grej men kanske måste jag börja eftersom min undran nu växer alltmer.
Jag läser på text-tv om en 49-procentig ökning av stressrelaterade sjukskrivningar sedan 2019. Det slår hårdast mot kvinnorna, kanske för att vissa könsroller trots allt fortfarande lever kvar även om man nu får lov att definiera sig som någonting annat än binärt. Tvätten ska ändå tvättas, golvet ska dammsugas, maten ska lagas och toaletterna ska skuras. Det ska förvärvsarbetas och göras karriär också.
Med kvinnor avser jag nu alltså så kallade livmoderbärare.
Jag läser om det och ser det runt omkring mig dagligen. Det toxiska ledarskapet, en tystnadskultur som växer, toppstyrning och systemuppfyllande blir viktigare än att prata med varandra och lära känna sin organisation. Så att beslut blir goda beslut baserade på fakta så långt som möjligt. Så att människor mår bra och även har lite roligt i förvärvsarbetandet och därmed producerar mer.
Jag läser om det och ser det runt omkring mig dagligen. Det toxiska ledarskapet, en tystnadskultur som växer, toppstyrning och systemuppfyllande blir viktigare än att prata med varandra och lära känna sin organisation. Så att beslut blir goda beslut baserade på fakta så långt som möjligt. Så att människor mår bra och även har lite roligt i förvärvsarbetandet och därmed producerar mer.
Kor mjölkar mer när de får lyssna på radio (P4). Människor är något mer komplexa.
Vintern och kylan har knappt börjat och jag längtar redan efter Solen // Northernlightsinvestment
