Det är människor som jag träffat nästan dagligen under många år i samband med arbete eller på fritiden. Människor som jag bryr mig mycket om och ibland har haft ett intermittent under flera år sakta pågående samtal om livet, framtiden och dess omständigheter.
Det är stroke. Det är cancer. Det är hjärtrelaterade åkommor. Det är aortaaneurysm. Det är överdoser. Det är återfall i missbruk. Det är depressioner. Det är utmattning. Det är självmord. Det är dråp. Det är olyckor med dödlig utgång. Det är långa komplicerade och jobbiga behandlingar att ta sig igenom och alltid på något sätt kommer man ut på andra sidan märkbart försvagad efteråt.
Tro mig, det är inte alls så att om någonting inte dödar dig så gör det dig automatiskt starkare. Det där är bara ett påhitt av svaga människor i någon mörk stund för att framställa sig själv som starka. Ett mantra att hålla fast vid när allting rasar runt omkring. Som religion ungefär.
En veritabel skitstorm är det som sköljer över mig sedan en tid tillbaka. Ofta funderar jag på vad denna skitstorm kan tänkas bero på.
En veritabel skitstorm är det som sköljer över mig sedan en tid tillbaka. Ofta funderar jag på vad denna skitstorm kan tänkas bero på.
Syret oxiderar våra celler med åren, det klarar ingen sig ifrån. Det skrumpnar, det försvagas, det brister, det modifieras och växer utom kontroll. Stillasittande och kostvanor tar sin beskärda del. Alla dessa Bror och Syster Duktig har alltid mycket vatten att hälla på sina kvarnar och tips angående sin livsåskådning att delge. Karnivorer och Veganer leker Troll på olika forum för att försvara sin respektive ståndpunkt. Forskningen vill säga sitt, Socialstyrelsen ändrar på rekommendationerna så att allt ska bli bättre än det var förr. Ingen nämnd och ingen glömd.
Men även de mest vältränade, de med lägst procentuella andel kroppsfett, absolutisterna och ortorektikerna, triatleterna och de som framhärdar i sina dagliga yogarutiner segnar ibland ner till marken utan förvarning från Universum. Även där försvagas och brister det i det fördolda.
Ingenting vet vi egentligen om morgondagen.
Det blåser kallt nu på så många fronter.....
Förvisso befinner jag mig nu i en ålder där årskullen som jag växte upp tillsammans med, alla Vi barn som sprang omkring och lekte om sommaren, börjar krympa i antal. Vi var stora årskullar där i mitten av 1960-talet. Vi var många som bodde i Miljonprogrammen i min barndomsstad Luleå och följdes åt under 9 år av grundskola.
Våra mammor som bakade så att vi barn skulle kunna stå utanför Konsum och sälja Kärleksmums och Kanelbullar för att dra in pengar till klasskassan (pensionärerna hade råd att köpa av oss), lotteriförsäljning, skoltidning i stencileringsmaskinen, uppträdanden på Julshowen. Klassresa till Ammarnäs som det stora crescendot. Prova på näverslöjd, vandra längs kullarna, klappa en ren och hälsa på en äkta lapp.
Jag har tappat kontakten med alla dessa barn ute på vandring som nu sedan länge är vuxna med egna barn, kanske barnbarn, och vet inte hur vi decimerats i antal. Om klassfotot från klass 6B fortfarande är intakt. Men jag tänker på det och alla dom där barnen väldigt ofta. Facebook är inte min grej men kanske måste jag börja eftersom min undran nu växer alltmer.
Jag läser på text-tv om en 49-procentig ökning av stressrelaterade sjukskrivningar sedan 2019. Det slår hårdast mot kvinnorna, kanske för att vissa könsroller trots allt fortfarande lever kvar även om man nu får lov att definiera sig som någonting annat än binärt. Tvätten ska ändå tvättas, golvet ska dammsugas, maten ska lagas och toaletterna ska skuras. Det ska förvärvsarbetas och göras karriär också.
Med kvinnor avser jag nu alltså så kallade livmoderbärare.
Jag läser om det och ser det runt omkring mig dagligen. Det toxiska ledarskapet, en tystnadskultur som växer, toppstyrning och systemuppfyllande blir viktigare än att prata med varandra och lära känna sin organisation. Så att beslut blir goda beslut baserade på fakta så långt som möjligt. Så att människor mår bra och även har lite roligt i förvärvsarbetandet och därmed producerar mer.
Jag läser om det och ser det runt omkring mig dagligen. Det toxiska ledarskapet, en tystnadskultur som växer, toppstyrning och systemuppfyllande blir viktigare än att prata med varandra och lära känna sin organisation. Så att beslut blir goda beslut baserade på fakta så långt som möjligt. Så att människor mår bra och även har lite roligt i förvärvsarbetandet och därmed producerar mer.
Kor mjölkar mer när de får lyssna på radio (P4). Människor är något mer komplexa.
Vintern och kylan har knappt börjat och jag längtar redan efter Solen // Northernlightsinvestment
Tycker att min benämning av 2023 som katastrofår är lämplig. I ditt fall blir det ännu värre beroende på de saker du tar upp. Ja kul är det inte alls, tyvärr. Hörde också om hur stressrelaterade sjukdomar dragit iväg rejält och det kan antagligen kopplas en hel del till den mycket bistra ekonomiska situationen vi nu befinner oss i. 16000 byggnadsjobb befaras försvinna... Allt känns tufft nu, varslen bara ökar och ökar i takt med den allt mer urgröpande styrräntan signerad superundret. Som jag tidigare skrivit vill jag bara stänga detta katastrofår och inleda ett nytt som förhoppningsvis inte blir lika kasst som detta.
SvaraRaderaTur du poängterade vad du menar med kvinnor för idag är det svårt veta, inte ens könet har vi kunnat hålla simpelt och odiskutabelt. Nej, nej, alla har ensamrätt efter eget godtycke att slänga sig med vad som helst snart... Bara rättigheter, noll ansvar.
Att hemska/dåliga grejor sällan gör en starkare håller jag med om, vissa gör väl det på något vis men antagligen missar man då vilka andra saker som bredvid blev svagare...
Men vi får kämpa på NLI och mot FIRE!
Jag tycker inte om att befinna mig i den stämning som en skitstorm framkallar. Eller att benämna saker som katastrofår. Tyvärr har det nu pågått så pass länge allt detta så det är svårt att värja sig med mindre än att dra iväg mot det världsfrånvända hållet. Det gillar jag inte heller att vara ;)
RaderaVi har nog bara sett början vad gäller varsel. Snart kommer det hit till min Cirkus oxå, allt annat vore mycket förvånande. Det är ju tyvärr jag som delvis sitter och hanterar den bollen.
Det är mycket som är annorlunda jämfört med när jag var 0-20 år, på rak arm vet jag inte mycket som blivit bättre. Men jag kan komma ihåg att gubbarna på 70-talet satt och sa precis samma sak. Det kanske alltid kommer att vara så.
Men om folk om 20 år fortfarande sitter och säger att "det var bättre förr" så som samhälle och mördande 13-åringar ser ut idag. Då vet jag inte riktigt var allt detta kommer att sluta....
Tack för bra återkoppling på min kommentar NLI! Nej, gillar inte heller att benämna ett år som ett katastrofår men år 2023 blev den första gången jag gjorde så och den sitter tyvärr.
RaderaUndrar vad de "gubbarna" ifrån förr skulle säga om idag... Fick för mångs år sedan höra en gammal gubbe berätta om hur han började som allt-i-alla på ett bygge i staden där jag bor. Gubbarna de jobbade och varje lördag samlade han, grabben då alltså. in pengar ifrån gubbarna och sen gick han o handlade öl. Gubbarna fick ölen och sen satt de (Kalkyl romantiserar lite nu) där i skinande sol, högst upp på nån träbalk och drack öl o snackade o skrattade. Nån hade snickrat på ett platsbyggt kök, nån på en dito klädkammare och nån hade murat lite. Ja de köken o klädkammarna som är utomordentligt praktiska och välfungerande men som rivs ut av alla wannabees... Nej fy fan, hade hellre velat levt för 100 år sedan eller nåt.
Tänk att det blev så till slut Kalkyl. Att även Vi skulle börja tycka att det var bättre förr ;) Det trodde jag inte för 40 år sedan :)
RaderaTror det är åldern som du säger. Även om det låter som du och din omgivning drabbats hårt. Också 60-talist och nu börjar krämpor och sjukdomar i omgivningen visa sig. Pratar jag dessutom med pappa som är 80 så börjar han bli van vid att gå på begravningar, så värre lär det bli. Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur viktigt det är att ta hand om sig med mat, träning och att inte stressa, även om de tyvärr inte alltid hjälper. Dessutom känns fire om 4 år som helt rätt väg med att förhoppningsvis få fler pigga år som jag själv kan styra över och att hinna/orka umgås med nära och kära.
SvaraRaderaDin slutkläm var väldigt bra och beskriver väl min egen känsla nu när allt detta sker i min omgivning. Lite piggare, tid som jag själv kan styra över. Tiden är på väg att bli bristvara.
RaderaTack för din insiktsfulla kommentar !!
Jag är född 58 och saknar känslan av framtidstro som fanns på sextiotalet. Nu är det så påtagligt mörka moln som finns över oss, krig, kriminalitet och miljöförstöring som i o f s har funnits i eviga tider men nu är det riktigt eländigt eller så är det min ålder som gör att jag går på i Krösa-Majastil
SvaraRaderaTänker på det där med att åldras och hur jag ska håll det i stången utan att bli alltför fixerad och glömma bort nuet. Som sagt folk dör omkring en, blir sjuka, det är cancer, artros, stroke och allt möjligt som intar våra liv. Har en äldre dement anhörig och tänker ge mig ett piller, ett knall och fall piller, men hur ska jag veta när precis rätt tidpunkt kommer, jag vill ju inte förhasta mig. Kanske jag lever förhållandevis pigg tjugo år till då vill jag inte tänka att mitt liv ska vara en enda raksträcka in i döden med en ständig rädsla för olika sjukdomar som eventuellt kan kanta den. Tänker att jag få håll mig borta från folk i min ålder som svänger sig med uttryck, " vi gamlingar" eller bara pratar sjukdomar för det blir man inte gladare av. Undvika att bli påmind helt enkelt och leva lagom utan att stressa över sjukdomar eller döden utan kommer den så kommer den. /M
Det var som eljest även när jag växte upp. Stora svärmar av ungar som svepte genom höstmörkret och lekte med ficklampor eller spelade fotboll. Ibland lekte vi även krig, men det var på ett annat sätt än det krig som verkar försiggå idag.
RaderaDet är inte mycket man vet om morgondagen. Med säkerhet vet vi dock definitivt att en dag kommer även vi att vara en av dom som levde för längesedan. Då är det försent att göra någonting.
Tack för din mycket reflekterande och insiktsfulla kommentar. Ursäkta mitt sena svar. Jag har det lite hektiskt på jobb och i privatliv just nu.
For decades I have kept my head down focused on building a life. The other day I lifted my head and looked around, all the faces once familiar to me are now gone. When did this happen? All things change eventually, but I never expected such a dramatic shift where most everything I considered normal are now unrecognizable. Maybe it is bad, maybe its good, or maybe it is simply a sign for me to retire and and enjoy life in the little world I have built.
SvaraRaderaAll this happens while we are busy doing something else. It is exactly the same way for me and it started over 25 years ago. Actually 40 years ago when 2 friends died in a motorcycle accident and a bicycle accident respectively. But it has accelerated strongly in recent times. People who are healthy and on the treadmill one day and lying dead the next.
RaderaI also think that is a strong sign. Sometimes little worlds collide and weave into each other.
Det gäller att leva nu och njuta av tillvaron lite oftare. Min far gick i pension för ett par år sedan. Han har hållit god kontakt med ett par barndomskamrater och såg framemot att kunna ägna sig åt den hobby de alla tycker om. Tyvärr var det bara min far som blev så pass gammal att han kunde gå i pension. Stroke och cancer tog knäcken på hans kamrater några enstaka år innan pension
SvaraRaderaDet är precis den formen av Skitstorm som jag skriver om. Planer för en god framtid eller bara för en pågående nutid som plötsligt försvinner. Tack för din mycket reflekterande och insiktsfulla kommentar. Ursäkta mitt sena svar. Jag har det lite hektiskt på jobb och i privatliv just nu.
RaderaTänkvärt inlägg. Ju fler bekanta som jag hör om vars liv blir förkortade av de anledningar du skriver om eller andra, desto mer tänker jag på att:
SvaraRadera1. Göra mitt yttersta för FIRE så snart som möjligt. Här är dock en balansgång mellan att leva nu (YOLO) vilket verkar betyda inget sparande och ingen tanke på framtiden för de flesta utanför vår lilla sfär samt att spara hårt för sin FIRE. Leva i nuet har jag förbättringspotential i: idag är det för mycket till och från jobb, träning, och vara hemma vilket inte skapar några bestående minnen direkt.
2. Göra vad jag kan för att hålla mig frisk så länge som möjligt. Här är årets nyheter mindre stressigt jobb och att komma igång med träning. Detta hoppas jag ska göra att jag kan gå in i FIRE med friskt sinne och frisk kropp och jag känner att jag är på rätt väg där. I alla fall så ska jag ha gjort vad jag kan för att höja sannolikheten.
Har naturligtvis sett och läst om din planering på bloggen och jag hoppas verkligen att det ska bli så som du planerar och önskar.
RaderaHur det än blir med det så är det som bekant bättre att lyssna på den sträng som brast än att aldrig ens spänna en båge ;)
Det är synd om Människan sa Strindberg.
Även om det kanske var trevligt vad gällde börsen ett tag så har hela perioden sedan början av pandemin fram tills nu varit en dålig period präglad av instabilitet. Trots diverse krämpor som 60-talist är man ändå glad att man inte föddes senare.
SvaraRaderaJa svårt att blunda för allt som händer omkring oss nu. Börsen är långt ifrån allt i mitt medvetande men jag är glad för att jag upptäckte den i tid för att möjliggöra förutsättningar för att lämna arbetslivet.
Radera