Blogg i dvala

Ibland försvinner bara en blogg och därmed en person som man följt en stund genom en liten del av livet. Ibland dyker den upp igen, ibland är den för alltid borta. Eftersom jag trots allt är som jag är så undrar jag alltid vad som hände.

Nu försvinner min blogg. Om jag orkar kanske det blir något gästspel.

Mörkret knackade på min dörr i veckan och tog mig i handen. Men jag rycktes tillbaka. Har spenderat största delen av veckan inom intensivvården. Ett tunt vitt band av plast med namn och personnummer runt vänster handled. Fem nålar i armar och handrygg. En härva av trådar över mitt bröst och blinkande monitorer som alla visar sin utvalda del av mig. 

Överallt omkring mig människor i vita kläder som alla vill mig väl och med jämna mellanrum dygnet runt kommer in till mig för att utföra sina arbetsuppgifter på patienten.

Vägen framåt, har jag fått mig förklarat, är mycket lång och höljd i dunkel. Jag hoppas ändå på en solbelyst glänta någonstans längre fram. Jag hoppas att jag har en ängel på min axel. Att min tid kommer.

Specialisterna och överläkarna betonar med tydlig emfas att jag nu är sjukskriven i många många månader. I bästa fall om allt går väl.

Trött nu. Sova en liten stund. Eller kanske väldigt länge.

Melissa Horn säger det mycket bättre än jag någonsin kan i sin cover på Parklands. Så får det bli helt enkelt, det får bli slutet.

Är det på riktigt

Tänk om jag drömmer

Du drar din hand genom mitt hår

Det känns som jag flyger

Jag ser oss på marken

Och himlen är babyblå

Nu vet jag hur det känns

Det trodde jag aldrig

Jag tänker inte ens

Bli ledsen om jag går

Om det här är allt jag får

Så har jag varit lycklig

Vi ses kanske på andra sidan // Northernlightsinvestment