När jag drog igång den här bloggen år 2019 så var en tänkt vinkling på det hela, som seriöst övervägdes en längre tid, att för varje blogginlägg utgå ifrån en låt som betytt något för mig genom åren.
Vi snackar om musik alltså, från någonstans tidigt 60/70-tal och framåt till nutid i det här fallet. Kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden då även "Flottarkärlek" har seglat förbi i mitt medvetande någon gång. Jag var ung en gång för längesen osv..... 👀.
I den timmerbröten finns en del att välja på och med lite barnasinne kvar finns även en hel del låtar som kan anses ha ett tydligt finansiellt budskap. Betänk bara skinande pärlor som:
- "Everybody wants to rule the world" eller "Alive and kicking" eller "Eve of destruction" eller "New Gold Dream" eller "Uprising" eller "The future´s so bright I gotta wear shades" eller "The times they are a`changin" eller "The road to hell" eller "The unguarded moment" eller "Thunderstruck" eller "La det swinge" eller "The answer is blowing in the wind" eller "Konfettiregn" eller "Din tid kommer" eller "Nessun dorma" eller varför inte "Telegraph Road".
Det finns hur mycket som helst egentligen. Att välja på. Så som jag ser på saken.
För övrigt det enda instrument jag kan spela på
Men så blev inte, inget avstamp i musiklåtar, och mitt musikintresse är inget som omnämns dess mer på bloggen annat än kanske i förbifarten i samband med en grill- och bastukväll när man efteråt i höstmörkret en tyst och stilla natt sitter där under Stjärnorna, kan höra festens skratt, hur havet svallar, måsarna som ger skri och man känner fred och frihet för både kropp och själ.
Det var alldeles för längesedan nu 👀.
Jag minns från min barndom musiken som strömmade från farsans kompakta 1960-tals mahogny grammofonanläggning med högtalarkablar tunna som piprensare. Inte alls som mitt eget grova transparenta virade kopparkablage som slingrar sig likt mangroverötter från....
- en Technics cd-spelare/Technics vinylspelare vidare till....
- en NAD 116 förförstärkare och transformeras distinkt upp av....
- ett NAD 218 THX slutsteg innan det....
- slutligen når fram till bastanta golvhögtalare av fabrikat Dynavoice Challenger M-85.
- Har även ett par AudioPro Blue Diamond med aktiva subs men de har jag blåst 2 gånger redan så det blir kostsamt att reparera i längden. Bättre med passiva högtalare och bara ett enda nivåreglage när det börjar klia i fingrarna 👀.
Utrustning som jag köpte för 25 år sedan och håller fortfarande bra klass. Kostade hutlöst mycket pengar men det var på den tiden då jag kände mig rik, mitt på en uppåtgående karriärstege, och pengar inte var något bekymmer. Nu finns det 20 gånger mer på kontot och ändå känns det där med pengar lite halvskakigt.
En låt som spelades väldigt ofta i barndomen var "San Fransisco (Be Sure to wear some flowers in your hair)" med Scott McKenzie. Förstår egentligen inte varför, för farsan var nog inte en person som hade mycket till övers för hippies. Kanske var det någon slags längtan bort som jag där i barndomen inte förstod mig på. Andra frekvent spelade artister var Cornelis, Fred Åkerström, Jan Malmsjö, Elvis Presley, Harry Belafonte och Bob Dylan.
30 år senare när jag själv började lyssna seriöst på 60-tals musik så blev några av mina favoriter "Eve of Destruction" (Barry McGuire), "In the year 2525" (Zager & Evans), "Fortunate Son" (Creedence Clearwater Revival) och "A hard rain´s A-gonna fall" (Bob Dylan).
Sommaren 1974 var jag 8 år gammal och några sommarveckor spenderades på Gran Canaria. Farsan höll på med aktier, dock betydligt mera kortsiktigt än vad jag gör nu 50 år senare, och lyckades plötsligt göra ett klipp som gav i runda slängar en vinst på 10.000 SEK varvid familjen från Miljonprogrammet på Mjölkudden triumferande tog sig iväg på sin första utlandssemester. 10.000 SEK var mycket pengar på den tiden, det fanns till och med folkligt väldigt populära televiserade frågesportprogram där vinstsumman var just svindlande 10.000 SEK.
Det blev så inpräglat i folksjälen att den där "Tiotusenkronors frågan" lever kvar än idag. När min gamle Far mot slutet sjönk in i någon form av demens var alla saker runt omkring honom värda just tiotusen kronor. Hötorgskonsten på väggarna, alabasteräggen från Gran Canaria på fönsterbänken, huset vid havet, den räfflade osthyveln med graverat tennskaft eller min kvartsmiljon kronors bil, som jag körde omkring honom i med jämna mellanrum, var samtliga enligt honom värda just tiotusen kronor och någonting som jag uppmanades att aldrig göra mig av med.
"Hajar ni hur mycket pengar det här är !!??"
Det där resan till Gran Canaria var min allra första visit till ögruppen. Genom åren har det blivit totalt 4 besök varifrån Columbus med sina fartyg Santa María, La Pinta och La Niña år 1492 avseglade västerut för att upptäcka en västlig väg till Indien. Istället krockade man rätt in i Amerika men eftersom man i avsaknad av Google Maps ändå trodde det var Indien så döptes lokalbefolkningen till Indianer och de som kom efteråt till amerikaner. Cowboys kom med i bilden betydligt senare men var nog något vi fortfarande lekte ganska ofta där år 1974. Cowboys och Indianer.
Bob Dylan var det ja 👀. Det är numera en av mina absoluta favoriter, han har gjort en förskräcklig massa musik hittills under sin levnad. I slutet på 80-talet lyssnade jag väldigt mycket på en liveinspelning av "All along the Watchtower" med Jimmie Hendrix ungefär samtidigt som U2 gjorde samma låt på sin platta Rattle and Hum. Lite senare gjorde Guns N´ Roses sin liveversion av "Knocking on Heavens Door" som gick dygnet runt på MTV när jag började plugga på Högskolan och kom hem efter någon fest på Kåren. Kommer ihåg att jag under den här tidsperioden beställde en platta av Bob Dylan (Infidels) på rea från Ginza och fastnade direkt för "Jokerman".
På Sjöslaget i Luleå såg jag Dylan live för första, och troligtvis enda, gången i mitt liv. Det var väl inte någon höjdarspelning. En något oengagerad Dylan mumlade fram sina textrader och uttryckte sin förundran över midnattssolen. Dagsljus mitt i natten. Fantastiskt för nästan alla som ser det för första gången, och ibland lite svårt att somna.
Jag har bränt några egna samlings-CD-skivor med Dylan som jag brukar lyssna på i bastun, kanske med ett glas vin eller lite whisky i ett glas bredvid mig i relaxrummet där bastukaminens lågor dansar på väggen och i taket genom bastuns glasdörr. Min egna utvalda "Best of" kollektion. Jag tycker om Dylans texter, tonsatta berättelser om livet på drift med tillfälliga påhugg på fiskebåtar på väg mot okänd destination. Poesin skiner alltid igenom, så till den grad att jag ofta brukade säga att Dylan borde få Nobelpriset.
En kväll under min semester, efter en omsorgsfull grill- och bastukväll, upptäckte jag 7 missade samtal från en arbetskollega. Jag kände mig nödgad att besvara det tydligen väldigt brådskande ärendet. "Har du inte märkt att jag ringt" inledde kollegan. "Nej, jag har lyssnat på Dylan i bastun" blev mitt svar. Det brådskande ärendet visade sig vara en fundering om de skulle tillverka en viss detalj så som det såg ut på ritningen. De hade helt enkelt inte följt anvisningarna, men det fanns tyvärr inget alternativ. Riv, gör om, gör rätt. Mig ringde de till för att förhoppningsvis slippa rätta till sitt misstag.
Det blev hur som helst ett nytt talesätt som fortfarande lever kvar på Cirkusen efter Cirkusdirektörens grill- och bastukväll: "Blir det lyssna på Dylan i helgen ?". Det bjuder jag på 👀.
Några år senare tilldelades till slut Dylan av en då skandalomsusad, krisande, kanske överförfriskad och pårökt Akademi Nobelpriset i litteratur. De hade väl suttit och lyssnat på för mycket Dylan i den turkiska ångbastun nere på Sturebadet.
En personlig favorit av Robert Zimmerman
Det där året 1974 var det populärt bland turisterna på Gran Canaria med skräddarsydda präglade läderbälten. Man fick fritt välja en text som präglades in dubbelsidigt (både fram och bak på bältet) av butiksassistenten, medans man tålmodigt väntade, bokstav för bokstav i en läderpress medans den sliskiga försäljaren underhöll med att kalla min generade Mor för "vackra svenska flicka" och liknande inrepeterade fraser samtidigt som han krängde på farsan kylskåpskalla cervezas till förbluffande lågt pris.
Min Far, som inte längre var så smärt som under friidrottskarriären och därmed kunde klämma in ganska långa budskap, blev inte butiksassistentens favorit när han valde det filosofiska "The answer is blowing in the wind" på sitt läderbälte. Till mig fick det bli ett kort och kärnfullt "Waterloo".
Året var trots allt 1974.
"Jag behöver ett bälte...."
Vilka turistsouvenirer brukar du
få med dig hem i resväskan ??
// Northernlightsinvestment