Cirkusliv i December

Jag är tillbaka på deltid nere på Cirkusen. Det har jag varit i stigande grad under 2,5 månader nu och så ska det fortsätta ytterligare 1,5 månad. Är tanken.

Den andra krympande deltiden är jag fortsatt sjukskriven, efter min stora hjärtoperation (som jag skrev lite mer om i det långa sammanfattande inlägget Blandband), och följer nu en Rehabiliteringsplan. Det är ju så det funkar med stora Cirkusanläggningar och kommunikationen med Försäkringskassan.

Många gånger har jag suttit som representant för den rehabiliterande sidan (Cirkusansvarig på varierande etablissemang genom livet) men det här är första gången som jag själv är i fokus som rehabiliteringsobjekt med anställning. Rehabiliteringsobjekt har jag däremot varit tidigare men då med epitetet arbetslös. 

Är man arbetslös och sjukskriven så blir man när sjukskrivningsperioden (tid/omfattning) ändras transformerad till någon variant av arbetssökande som åter står till arbetsmarknadens förfogande. Som det så vackert heter. I praktiken innebär det oftast att man fortsätter att sova tills man vaknar och sedan är det "hopp och lek" resten av dagen tills sänglampan släcks när man inte längre klarar av att fokusera blicken på vad Jack Reacher har för sig den här gången.

Är man istället anställd så är det dags att börja ställa klockan på morgonen igen, kravla sig upp ur den varma sängen, cykla iväg längs snöiga vägar och hantera biverkningar av mediciner (yrsel, svaghet, andfåddhet, magsmärtor, oregelbunden hjärtrytm, trötthet) och sjukdom bland gamla kollegor och ännu äldre kontorskorridorer. Ännu en erfarenhet rikare i livet.

"Nog var det ändå som självaste fan ditt lösenordshelvete !!"

I Rehabiliteringsplaner kan det stå lite olika saker; den är naturligtvis objektspecifik. I mitt fall har jag ett läkarintyg som talar om att just detta objekt för närvarande inte ska lyfta tunga saker eller utsättas för stress. Alltså undviker jag detta i görligaste mån och, eftersom jag har mål i mun, så talar jag om det för olika intressenter i min arbetsdag. Det funkar vanligtvis bra men kan vara lite stressande i sig 👀 att känna att Strået man drar är ganska litet och ibland finns inte ens något lämpligt strå i sikte att plocka upp och börja släpa på. Sånt är stressande även det.

Även en Cirkusdirektör har en arbetsledning i vars arbetsuppgifter sedvanligt rehabiliteringsansvar ingår och att man då sätter sig ner och funderar över en lämplig utformning av arbetet. Det är i dessa stunder som även denna högsta arbetsledning testas. 

I det här fallet har min arbetsledning valt att hålla en mycket låg profil, i det närmaste en total Stealthmode, och endast kontaktat mig i samband med några förfrågningar under min sommarsjukskrivning om att komma in och fixa lite grejer som bara jag har kunskap att åtgärda. Jobba alltså. När Företagshälsovården, vid det nyligen genomförda årliga besöket, fick kännedom om detta så blev de upprörda. För så gör man naturligtvis inte. Man ber inte nyopererade hjärtpatienter komma in och jobba under den varmaste juni månaden i mannaminne. 

Upplevelsen blir att ledningen känner besvikelse över att man råkade bli hjärtsjuk. Men mer troligt är att de inte vet hur de ska hantera situationen. Man känner sig obekväm. 

Men jag är rörande överens med kollegor i liknande situation om att "det är nog bäst så" att ledningen inte petar i rehabiliteringsprocesser. Bäst att dessa rehabiliterande uppgifter delegeras till bättre lämpade instanser. Vår HR-avdelning jobbar i motvind men gör ett fantastiskt jobb !!

"Hej hur mår du...by the way kan du komma in och jobba en stund !?"

Cirkusen, och så många av mina kollegor, präglas tyvärr av en allmänt negativ stämning och klafsar omkring i ett Träsk av negativitet. Det klagas och gnälls på det mesta. Kaffet är dåligt, lönen är åt helvete, arbetsledningen är inkompetent, arbetsutrustningen är bara skrot, det är för varmt, det är för kallt, det är för halkigt, det är för långt att gå, informationen och kommunikationen är obefintlig, arbetsmiljön är kass. Å det smittar tyvärr av sig. Även de yngre Kungspingvinerna har snabbt anammat de äldres klagosång och sjunger i konstant moll.

Inte vet jag. Kaffet är definitivt av bästa fabrikat, lönen är ofattbart hög utifrån det arbete som utförs, man gör sig dummare än man är och till ett initiativlöst offer, arbetsutrustningen vårdar och hanterar man själv ner till skrotstadie på nolltid, likt dagisbarn släpper man grejerna till marken när man kommer in i lokalerna och glömmer bort var de ligger, förmår knappt plocka undan mattallriken efter sig. Kommer ihåg en måndag lunch när en söndercurlad yngling spillde ut en yoghurt på golvet och jag replikerade "Men OJ vad gör vi nu, städerskan kommer ju inte förrän på onsdag !!". Där någonstans har vi nivån. 

Information och kommunikation kunde definitivt bli bättre, där håller jag med. 

Ledningen initierar faktiskt en hel del aktiviteter teoretiskt i rätt riktning. Det måste jag erkänna. Däremot är det osäkert om det verkligt genuina engagemanget finns där om man skrapar lite på den påmålade fasaden. Om man är villig att själva i praktiken smutsa ner fingrarna och inte bara kasta in något man läst i en bok att man ska göra och hoppas att det fixar sig automatiskt. Det är svårt att köpa sig till framgång i ledarskap. Man måste rannsaka sig själv och hur man agerar. Top down är den enda framkomliga vägen när man jobbar med människor och organisationer. 

Har fått höra att det är skönt att jag är tillbaka så att den positiva stämningen kanske kan få en ny chans att etablera sig. Då vet ni hur illa det är ställt när en bitter gammal gubbe på sluttampen räknas som den stora glädjespridaren....👀.

Vi har nya ändamålsenliga arbetslokaler nere på Cirkusen

Hur går det för mig då i denna återkomst ? Tyvärr sliter det en hel del på mig. Jag är trött, blir just nu ännu tröttare successivt och har svårt att orka upprätthålla lämpliga aktiviteter after working hours. Svårt att orka ta mig iväg till de träningsanläggningar där minst en timma borde spenderas 5-6 dagar i veckan. Nu har jag till råga på allt åkt på en ruggig influensa (i en vecka nu) som periodvis medför extra jävlig andnöd, förhöjt blodtryck och kraftig yrsel. Några nere på Cirkusen har testat positivt för covid. Den här gången har jag inte orkat testa mig själv. När det är över så är det över. Fram till dess har jag förmånen att kunna jobba mina timmar hemifrån.

Varför lämnar jag inte bara in nycklar och passerkort då ? Flera anledningar. Tidigare har jag beskrivit detta med att testa sina gränser i en redan invand miljö och se hur jag reagerar. Den anledningen håller ännu och tyvärr reagerar jag inte helt önskvärt (tröttheten enligt ovan beskrivet).

En annan anledning är att under det halvår då jag varit 100% sjukskriven så har jag upptäckt nya, tidigare okända, sidor hos mig själv. Jag tycker faktiskt om flera av mina mångåriga arbetskamrater (!!) och det passar mig ganska bra att träffas "därför att man måste" 👀. Man måste ju om man har ett jobb kravla sig iväg dit med jämna mellanrum. Därtill är jag otroligt dålig på att via egen uppsökande verksamhet odla sociala kontakter. Linkedin och dylikt kan även det hoppa åt helvete. Twitter är bara en pseudovärld som väldigt sällan ger någon substans tillbaka. Men kring just detta har jag blivit upplyst om att det finns stora differenser.

En tredje anledning är naturligtvis att det helt enkelt råkade bli så. I Masterplanen (Genesis) ingick att kring Q3/Q4 2022 bli FI (vilket jag blev) och dessförinnan någon gång april, maj eller juni så skulle jag även bli RE (Retire Early). Vilket jag "misslyckades med". Ibland har jag en tendens att bara glida med genom livets skeenden. Nu blev det så igen.

En fjärde, på senare tid retrospektivt konstruerad anledning, är att utvecklingen i omvärlden gör att det resonemangsmässigt är förnuftigt att ha ett jobb med lön att gå till. Ni vet ju själva hur det är med matpriser, fastighetslån och energipriser. Alla kostnader stiger. Naturligtvis är det ingenting som jag inte klarar av absorbera men det ger en större trygghet med en inkommande lönecheck i dagsläget. Jag gillar trygghet där jag befinner mig just nu i livet.  

Den femte anledningen och kanske även den främsta är att jag snabbt närmar mig Slutet.

Mitt första riktiga betalda jobb hade jag som 14-åring. För 43 år sedan snart. Det var bara ett simpelt sommarjobb med parkarbete åt Landstinget i 7 av sommarlovets snabbt undflyende veckor. Men jag fick skriva på anställningspapper och därefter ägna mig åt att räfsa löv, klippa gräs, rensa ogräs, sopa entréer, vattna blommor, skrapa färg och måla staket. Det gjorde jag därefter varenda sommar i 7 år. De sista åren var jag själv arbetsledare för alla parkarbetare.

Sedan blev det militärtjänst, arbete i 3 år, högskolestudier i 5 år och Cirkusarbete några år. Länge var jag off-grid pga långtidssjukskrivning, när livet kraschade, med efterföljande långtidsarbetslöshet. Om detta kan man läsa lite mer HÄR där det även står att jag aldrig någonsin ska hamna på Finanstwitter 👀. Never say never again.

Eftersom jag är nyfiken och oftast tar de chanser som erbjuds, dvs jag väljer att se händelser som chanser snarare än hinder, så halkade jag via en hel massa tillfälligheter åter igen in i Cirkuslivet för snart 11 år sedan. Vilket har varit både positivt och negativt. Men utan dessa tillfälligheter och bejakade chanser skulle jag definitivt inte kunnat uppnå FI nu mot slutet.

Så jag hade tur. Men den turen är nu över och kommer inte inträffa igen. Efter den senaste tidens svåra hjärtsjukdom och konsekvenserna som jag nu lever med så är mitt CV inte så imponerande. Därtill är jag närmare 60 år än 55. Ingen fördel på arbetsmarknaden 👀. Förr, när jag var arbetslös och "tvingades" söka jobb över hela Sverige brukade jag skämtsamt säga att om det råkar bli en anställningsintervju i Borås eller Kungälv så åker jag dit med full byfånedräkt och ber att inledningsvis få framföra en liten sång. Nu behöver jag inte längre tänka på det ens.

 "Mina 4 starkaste egenskaper frågar du...?"

Så av alla dessa Slut som vi kommer att stöta på i livet så är arbetslivet för mig på väg att ta definitivt slut och därefter så finns ingen väg tillbaka in igen. En person på Cirkusen, som numera är pensionerad, brukade en tid före sin pension säga att "De har fått mina bästa år, nu ska de få de sämsta också". Humor är en bra egenskap i livet.

Ändhållplatsen närmar sig

Försök stressa lagom nästa vecka !! // Northernlightsinvestment