Här uppe i mina hemtrakter, inte så långt från Luleå, är det fortfarande en god bit kvar till dess att ens det som benämns Vårvintern börjar. Gröna gräsmattor eller tulpaner som kikar upp i mina rabatter i söderläge är långt borta. Mitten på Maj ungefär.
Ungefär samtidigt som den yrvakna Tranan förhoppningsfull anlände till sin strandtomt trillade det ner 20 cm nysnö och därefter har det blivit ytterligare 10 cm. Här sås inga Chilifrukter eller vårstädas i Orangeriet.
Det är ju inte ens nära bilderna i Resebroschyren !!
Nuförtiden kommer snön alltid flera gånger. Detta snöår 2022/2023 blev det dubbelsnö, ibland kan det vara trippelsnö eller kvadrupelsnö. Flera decimeter snö faller bara för att tina bort några dagar senare. Glashalt, regnet rinner längs gatorna och man går (eller cyklar) där och muttrar förbannat i decimeterhögt slask. Akutmottagningarna beställer extra stora gipsleveranser.
När jag var barn kom snön vanligtvis någon gång i Oktober. Där blev den kvar permanent resten av vintern med successiv tillökning. Vi barn satt där inne i klassrummen och sjöng "Se det snöar" och visste att nu väntar månader av snölekar. Den gamla skolfröken spelade på tramporgeln.
Det var tider det !! Pepparkaksgubbarna fanns fortfarande i Luciatågen, ingen kritiserade att skolavslutningen hölls i den kristna Mjölkuddskyrkan och Roald Dahl`s karaktärer var fortfarande feta istället för enorma. Nationalsången kunde ännu spelas utan rasistvibbar. Gorans farsa var Jugoslav och så var det inte mer med det.
De gula gamla baklastarna (som man nuförtiden oftast ser halvt skrotade på något godtyckligt industriområde), alltid av fabrikat Volvo Bolinder Munktell (BM), var gigantiska i våra barnögon när de anlände till Miljonprogrammets röda tegelhus innergårdar för att skotta snö.
Vi brukade leka dödsföraktande lekar och gömma oss bakom snöhögarna där Bolinder Munktells skopa och strålkastare, likt en gigantisk förtida Transformerrobot, tornade upp sig över våra huvud och dumpade sin last. Vi sprang som skållade råttor och kanade nerför snöhögens baksida för att undkomma snöraset.
Kanske inte så roligt för chauffören, men det var faktiskt aldrig någon som gjorde illa sig. Ibland kunde de extra modiga kompisarna, de som tillbringade några timmar i OBS-klass varje skoldag, fastna upp till midjan i snölasset.
Å andra sidan boffade vi aldrig torrschampo inne på Stadsbibliotekets toaletter, ej heller agerade kurirer med last av rökheroin eller vapen åt de stora pojkarna. Det var Sverige i början på 1970-talet.
Den väldigt okända Transformern Bolinder Munktell
Andra roliga vinterlekar där på innergårdarna och på strandbrinken ner mot Luleälven inkluderade "dö snyggast", "herre på täppan", staka slalombanor och leka Stenmark på trickskidor (tidtagning sköttes med våra toppmoderna digitala armbandsur), landhockey med tennisboll där någon alltid var Salming och någon annan Phil Esposito, gräva långa gångar och hålor inne i snöhögarna (livsfarligt naturligtvis), tolka efter bilar och bussar längs gatorna (livsfarligt), göra breda traktorspår i snön med skorna, åka Spark ner för den spolade isbacken mot Luleälven som vi av någon anledning kallade "Solborgen" och naturligtvis snöbollskrig.
Miniskidor aka "trickskidor" användes flitigt
Att avgöra vem som kunde "dö snyggast" var en intressant lek. En lek som vi alla vet faktiskt är väldigt aktuell även nu under 2020-talet 👀.
I tur och ordning kom vi smygande över en hög snökam och blev skjuten (av nazisoldater eller gurkhasoldater vanligtvis) varvid det då gällde att dö mest effektfullt och realistiskt. Sedan röstade vi under högljudd debatt om utgången.
En kompis till mig var osedvanligt duktig på att illustrera ond bråd död via multipla lungskott från maskingevär och tog oftast hem segern. För några år sedan höll min kompis från förr på att dö på riktigt. Inte via maskingevär utan via hjärt-kärl sjukdom. Jag tror inte att det var så snyggt den gången.
Vi kan hantera ett maskingevär effektivt !!
Vid det sedvanliga snabba "kolla läget" besöket i stugan vid Havet denna helg kunde konstateras att även där är det länge kvar till dess att rädisor, sockerärtor och plocksallat skall frösås i odlingsbänkarna.
Småfåglarna måste skotta taket på stugan
15 meters backen är preparerad
Det återkommande vinteraktiviteten Jul i Stugan, vilket den intresserade kan läsa mer om här, blev inställd detta år. Det var inte snön som satte stopp denna gång utan istället var det hälsoläget och med det den medföljande tröttheten.
Jag orkade helt enkelt inte ta tag i det denna gång. Det kommer alltid en första, och sista, gång för allting här i livet.
Men ambitionen fanns naturligtvis där om ännu en sedvanlig Jul. Om det vittnar flyttlådan med allt julpynt som plockades fram från sin förvaringsplats inför pyntandet. Julmattorna som lilla Mamma vävt för länge sedan kom även de in från förrådet och landade på köksgolvet. Men sen blev allt liggande och så snart den meterhöga snön tinat bort så att dörrarna till förråden går att öppna så åker de tillbaka.
Vi blev kvar i lådan 2022
Kanske läggs vi ut i december 2023 ?
Om jag inte dör snyggt (eller fult) så kommer det nog en ny Blomstertid.
Ha nu ytterligare en fin arbetsvecka !! // Northernlightsinvestment
En härlig tidsreflektion NLI! I söder hände det under barndomens år att det ibland snöade redan i november. Från december o fram till i början av mars var det ofta snö och det åktes längdskidor, miniskidor som de du visade i bilden och skridskor på natur- eller spolad is som låg 1-2 månader. Man var ute väldigt mycket.
SvaraRaderaEn baklastare idag och ungar idag hade lett till anmälan... Ja trots blinkande varningslampor och enerverande pip på maskinen, motorns ljud räcker ej som varning.
Ja vad hände egentligen? Knappt sett snö o is och kyla denna "vinter".
Tack du anonyma !! Ja, mest hela tiden känns det som att man vistades ute förr i tiden. Vet inte när det där innesittandet började tillta, det var kanske i högstadiet och gymnasieåldern.
RaderaDet kanske är naturliga variationer. Eller så är det den där global warming som har slagit rot. Framtiden får utvisa. Dock inte någon framtid som jag lär få uppleva för svaret på den frågan.
De där miniskidorna känner jag igen från min barndom. De har nog många skadade knäleder på sitt samvete, men kul var det.
SvaraRaderaLika kul som det är att återse det ärvda julpyntet varje december lika skönt är det att lägga upp det på vinden igen runt trettondagen.
Kan inte minnas några skadade knäleder. Men det var ju snart 50 år sedan så jag kan ha förträngt det. Däremot minns jag en vurpa med blåslagen svanskota som gjorde att jag knappt kunde gå eller ens stå på några timmar.
RaderaJa, jag plockade ju inte ens upp det den här gången. Men hoppas att just det inte blir någon ny tradition.