Sedan jag själv blev hastigt sjuk för lite drygt ett år sedan har ett flertal medmänniskor i min närhet, ofta i närliggande ålder och av samma kön, insjuknat på samma sätt och med ambulans transporterats till Regionsjukhuset. Nästan som att en epidemi blossat upp omkring mig.
Diagnoserna, allvarsgraden och prognoserna är lite varierande men återhämtningen, troligtvis både fysiskt och psykiskt, lång och mödosam.
Precis som det var för mig själv där i början.
Är det någon som vet vart alla karlar tagit vägen ?
Av en ren slump stötte jag idag ihop med min senaste olycksbroder när brevlådan skulle tömmas (eftersom jobbet ändå råkat placera mig i närheten av huset vid havet). Där stod min något äldre granne i närområdet och vittjade sin brevlåda. Vi kom naturligtvis i samspråk.
Om att han snart skulle börja jobba igen men inte känner sig redo, om oron som fått fäste i sinnet, om att inget möte ännu ägt rum med lokal kardiolog, om att tiden för pensionering närmar sig, om att vara alltför starkt knuten till sin jobbidentitet, om rädslor för att allt bara ska bli alldeles för tyst runt om kring sig, om att det svartnar för ögonen och den återkommande yrseln på den dagliga 30-minuters promenad som ordinerats av hjärtsjuksköterska, om alla nya mediciner och dess biverkningar.
Tänk vad vad ett slumpartat möte vid brevlådan kan få två karlar att prata om. Vi skiljdes till slut åt och han begav sig ut på vandring längs den väg jag redan så väl känner till.
Tack och lov delar jag inte just den där känslan av att vara knuten till en jobbidentitet. Snarare är jobbet, titeln, ansvaret och respekten som ibland skiner igenom från omgivningen något som jag överhuvudtaget inte bryr mig om. Förutom då vid de tillfällen som min uppburna status medför löjligt stora rabatter vid privata inköp. Mutor alltså 👀.
Men det som nu dröjer sig kvar i mig allra längst efter vårt samtal är hans krassa konstaterande att "så nu har jag börjat vandra längs samma väg som du gjorde förra våren och sommaren".
Välkommen till den långa Vägen
Senare på kvällen läste jag en tankeväckande kommentar på mitt senaste inlägg om att lajva FIRE. Kommentaren kom från en mycket bra och intressant bloggkollega (om än med lite låg aktivitetsnivå sedan en tid), Investeringsundersköterskan, som jag följt under många år nu:
"Som vanligt väldigt underhållande läsning. Jag är helt
förundrad över att du och så många andra bara
lajvar FIRE ibland och aldrig gör slag i saken.
Själv lajvar jag undersköterska några gånger i månaden"
En mycket förnuftig reflektion som i förlängningen för mig handlar om val, frihet, valfrihet, våndor, möjligheter och dess alternativkostnader. I linje med den inre reflektion som just nu dagligen pågår i mitt eget sinne. Håller på att formulera mina tankar i ett djuplodande blogginlägg om FI, RE och personliga anledningar till varför det ena inte övergår i det andra.
Det här fick bli ett litet mellanspel om ett möte vid en brevlåda.
Trevlig lång Helg !! // Northernlightsinvestment
Pratade med pappa som de senaste åren klagat över sin minskande styrka och kondition - men i nästa andetag säger han att han som 84-åring är själv kvar av grabbarna i sin skolklass (plus några kvinnor då som din bild).
SvaraRaderaMen sedan jag gjort klart för honom att jag vill ha huset när han är klar med det, har han levt upp och bättringsmålat, bytt vindskiva (inte jättesmart att krypa runt på taket i den åldern men det gick bra), klippt ner hela häcken till 15 cm vilket kommer ta flera år innan det blir något, fixat hörapparat, bytt dator mm.
PS Vi är fler än Investeringssjuksköterskan som tror att du skulle må bra av koppla på RE-vagnen till ditt lok FI.
Kul att gamla farsan livas upp av att höra om de framtida planerna !! Det är kanske en del oro som släpper över framtiden för huset. Om man bott länge i ett hus kan man få "känslor" även för det. Som med en bil ungefär.
RaderaRE vagnen blir nog påkopplad inom kort. Nu fick min sambo jobb igen för en månad sedan (efter 1,5 års hemmaliv) så det har förändrat förutsättningarna en del även det.
Ständigt dessa tvivel. Trevlig helg!
SvaraRaderaJa, mycket tvivel är det. Eller skygglappar kanske. Eller brist på fantasi kring vad man ska ägna sig åt efter arbetslivet.
RaderaJag antar att man har gott om tid att tänka på vad man ska göra härnäst när man har hoppat av ekorrhjulet. Det borde inte vara ett problem. :-)
SvaraRaderaDet har du förhoppningsvis rätt i !! Det är nog kanske så jag borde tänka. Sedan har väl det där med "tänka efter före" alltid varit min grej. Fast det borde jag sluta med, det blir ju ändå aldrig som jag tänker... ;)
Radera