Politiskt sidbyte

Ibland när politik kommer upp som samtalsämne får jag frågan att "du som är Cirkusdirektör är väl moderat ?". Då brukar jag svara att jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara kommunist och kontra med att "men du som är LO-anställd är väl Sverigedemokrat ?".  Jag kan vara lite provokativ, det är ibland det enda sättet att nå fram till människor som får merparten av sin information via flashback.

Hela mitt liv har jag varit politiskt lagd åt vad som traditionellt brukar förknippas med röd vänsterideologi. För något val sedan röstade jag till och med på Vänsterpartiet eftersom det var det enda partiet som kategoriskt sade Nej till att låta riskkapitalister ta hand om våra gamla och sjuka människor på äldreboenden och andra institutioner. 

Nu blev det naturligtvis inte något Nej till riskkapitalisterna. Något annat var inte heller att förvänta. Så nu sitter vi med facit från det lilla sociala experimentet med äldreboende, institutioner och även från de religiösa friskolorna. 

Men oj vad bra det blev !?? Ja men verkligen, OJ VAD BRA DET BLEV. Vilket även var vad jag sa där vid det aktuella ödesvalet. Vi kan ju för helvete inte låta riskkapitalister ta hand om vården av gamla och sjuka. Det måste väl varenda normalt funtad människa begripa. Det hörs ju på själva ordet riskkapitalist att de ska ägna sig åt andra saker. Polsk kolkraft eller växthusgasfritt stål till exempel.

Bonusar till cheferna, väga kissblöjor för att se om de kan återanvändas, industriell plastinpackad mat, Lex Sarah, obemannade demensavdelningar, flickor och pojkar åtskilda i bussen, småbarn som drunknar i brist på kontroll, IS-rekrytering, psykiskt sjuka som trakasseras av personal som har fullt upp med att uppdatera sin status på Facebook. När ingen ser på alltså, för det är så riskkapitalet funkar. 

Så länge det går och ingen ser på kommer riskkapitalet att försöka maximera sin vinst och samtidigt ignorera negativa konsekvenser för de inblandade. Man måste knäcka några ägg för att kunna göra en omelett.

Sedan kom för en tid sedan utspelet om miljonärsskatt på ISK-konton och korkade uttalanden från finansminister Magdalena Andersson att "det drabbar inte vanligt folk!!" och "varför ska det vara skatt på arbete men inte på ISK konto??" och  "är det verkligen rätt att ge skatterabatt till mångmiljonärer?". Jag såg och hörde intervjuerna. Hon liksom spottade fram orden som att de smakade beskt i munnen med förakt i artikuleringen. Att ge skatterabatt till mångmiljonärer med ISK-konton som inte arbetar för pengarna. Så kan vi inte ha det.

Jag har arbetat som självaste fan för pengarna och levt mitt liv i ett arv av sparsamhet som tog sin början redan under uppväxten i miljonprogrammens fyrkantiga tegelröda höghus i min barndoms stad. Jag har i långa perioder vid upprepade tillfällen jobbat bort mitt liv, mig själv och min hälsa. Jag har nog aldrig riktigt känt mig som en vanlig människa annat än i förlovade stunder. Det kan jag erkänna. Men vill ändå inte av någon politiker bli exkluderad från delmängden "vanligt folk". Även om jag är mångmiljonär.

ISK-konto infördes i Sverige den 1 januari 2012 enligt beslut av riksdagen och är tänkt att stimulera sparandet i aktier och fonder utan att den enskilda spararen drabbas av krångliga deklarationsregler. Istället används en mycket förenklad schablonbeskattningsmodell. 

Det finns lite olika siffror på hur mycket skatteintäkter som staten sedan 2012 gått miste om jämfört med den vanliga skattemodellen (30% av vinsten) på en aktiedepå. Riksrevisionen uppger siffran 42 miljarder. På mer vänstervridna sidor kan man se siffror på ända upp till 150 miljarder. 

Jag förstår att det är kämpigt att balansera budgeten. Det är så många som ska ha bidragspengar just nu. Krogar, Restauranger, Polismyndigheten, Socialkontoren, Gymägarna, Företagen, Migrationsverket, Försvaret, Domstolarna, Kändisadvokaterna som ska försvara snabba cash ungdomarna som slinter med avtryckarfingret, SIDA, Arbetsförmedlingen, Tullverket, de offentliga Försvararna, Teatrarna, Dansbanden och alla de andra Kulturarbetarna. 

Ett politiskt sidbyte är inget som jag personligen genomför lättvindigt. Inte efter så här lång tid. Inte heller har jag någon förhoppning om att det är grönare gräs på andra sidan staketet. Men nu upplever jag det som att det är så mycket i vårt land och samhälle som under så lång tid rört sig i fel riktning. Det kan vara dags att låta någon annan ta över styret. Jag är nog lite missnöjd både med den allmänna riktningen för landet och uteslutningen från "vanligt folk".

Långsiktigt är det inte bra att gå omkring och vara missnöjd. Det leder sällan till någonting positivt. 

Det är ofta missnöje snarare än positiv tankar om ideologi som styr valsituationer. I USA tog någon annan över styret 2016 efter långvarigt  missnöje med politikerna i Washington. Med mina mått mätt blev det inte så bra i slutändan. Det missnöjet kulminerade i stormningen av Capitolium nu i januari 2021 under ivrigt påhejande från estraden av den karismatiska ledaren. I Tyskland på 1930-talet växte ett annat missnöjesparti med karismatisk ledare sig starkt. Det varade ända fram till 1945 men lever än i dessa dagar.

Det känns inte som att jag har planerat eller ens deltagit på Festen de senaste åren. Så jag vill inte vara med och betala Barnotan den här gången..... 

Hej Magdalena!! Jag är en blivande FIRE-mångmiljonär.

73 de Northernlightsinvestment