Märker Ni där mitt i Era respektive Ekorrhjul att dagarna, veckorna, månaderna och åren går ?
Själv har jag i snart ett halvt år levt i ett limbo av dåtid och nutid med nästan total avsaknad av inslag av framtid. Förr eller senare hinner tiden ifatt alla människor och man måste gå vidare i någon riktning.
Har tidigare, i början av maj månad, varit nere på Cirkusen för ett första orienterande rehabmöte. Det finns i en lång sjukskrivning vissa tidpunkter då saker ska genomföras. Lagstiftning, Försäkringskassa och ibland interna styrdokument stipulerar detta.
Där i maj månad utmynnade det mesta i ett simpelt konstaterande av att "det går inte att avgöra i dagsläget". Behov av ändrade rutiner, arbetsbeskrivning, omplacering, hjälpmedel, handledning eller kanske till och med återkomst i samma lika till 100% inom 6 månader. Jag var uppsatt på en väntelista för hjärtoperation inom några veckor med många månaders sjukskrivning efter detta. Ergo svårt att avgöra någonting överhuvudtaget.
Men nu är framtiden här !!
Den dundrar in med full kraft i mitt kognitiva medvetande och det är dags att kalla även det undermedvetna, som system 32 processat i bakgrunden i energisparläge under ett halvår, till den stora flerpartskonferensen för synpunkter och slutsatser.
Igår var jag åter igen på rehabmöte nere på Cirkusen. Planen är, om inte ytterligare komplikationer tillstöter med blodtryck et cetera, att jag om ca 2 veckor ska återgå till arbetsplatsen under kontrollerade former på 25%. Alltså i någon kombination 10 timmar per vecka initialt.
Det var ett väldigt bra rehabmöte med HR och en annan av mina kollegor. Jag får ett stort stöd från min HR som naturligtvis i detalj känner till både min egen och hela Cirkusens belägenhet. Arbetsuppgifter finns definitivt i överflöd och dessa kommer att vara distinkt avgränsade och inte av karaktären stor tidspress. Inte som tidigare med totalansvar för precis allt där en hundrametersvandring genom de stora lokalerna kunde utmynna i 5 nya arbetsuppgifter samtidigt som telefonen ringde oupphörligt.
Fast det där med avgränsning och utan tidspress tror jag inte ens själv på 👀. Dock står det på mitt nuvarande läkarintyg att jag ännu inte får lyfta tungt eller utsättas för stress. Gör mitt bästa för att förhålla mig i enlighet med detta. Känner faktiskt inte något större stresspåslag av att vara tillbaka på besök i de gamla väl intrampade korridorerna, kontoren och konferensrummen där jag redan vistats i mitt Ekorrhjul över 10 år.
Ungefär så här är det tänkt att det ska bli
Dessa 10 timmar i veckan har jag fått klartecken till att själv förlägga. Mitt läkarintyg medger även detta förfarande. Inget fast schema. Kan jobba 2 valfria dagar i veckan eller alla 5 dagar i veckan. Kan kolla väderleksrapporten och jobba när regnet öser ner och promenera i skogen eller sitta på altanen med en kaffekopp när solen skiner. Courtesy of the Human Resources Department.
Varför väljer jag då att återvända till platsen för brottet istället för att bara lämna och gå ? De gånger jag besökt Cirkusen (5 gånger under dessa 6 månader) så har det varit roligt att träffa kollegorna och jag upplever att det varit ömsesidigt. Det finns trots allt väldigt många trevliga och roliga djur på Cirkusen. Mycket skratt återfinns där mitt i skiten med dynga upp till naveln.
Sitter i dagsläget på en hel del sparad semester, intjänad semester och övrig ledighet (71 dagar). Så det finns sparat i ladorna till en redig inledande långresa före en FIRE-tillvaro. Utan att röra buffertkassan. Däremot är jag inte i dagsläget fysiskt/psykiskt redo för en tripp till Sydostasien på några månader. Så varför inte invänta alla fortsatta utredningar och förhoppningsvis fortsätta stärkas till både psyke och soma.
Den långa konvalescensen med påtvingad stillhet, total inaktivitet avseende byggprojekt/renoveringar och en, till och med i min normala eremittillvaro, större isolering än brukligt har medfört någon märklig form av uppdämt behov. Hur strålande nu än framtiden blir så måste en tillvänjning genomföras gentemot den framtidens ökade kravbild. Så varför inte börja framtidsöva på en välkänd plats med kända ekonomiska villkor och stöd/support.
Årstiden här uppe i Norrland glider sakta men obevekligt mot kura skymning, mörker och snöblandat regn. Det hade varit ett annat läge att börja en rehabprocess mitt i den skira sommargrönskan. Så varför inte lyssna på min intelligenta HR som yttrade orden "Du kan ju alltid sluta till nästa vår om du vill".
Försäkringskassan har naturligtvis varit i kontakt med mig efter så lång tid av sjukskrivning. Frågeställningarna har varit ganska självklara och besvaras egentligen redan av läkarintygen vilka Fk naturligtvis har tillgång till. Men fick ändå intrycket av att de än så länge är "på min sida" och mest ville orientera sig kring följdfrågor i läkarintyget och om jag är tillbaka i ordinarie tjänst inom 365 dagar eller om prövning mot andra arbeten är aktuellt. Svårt att svara på naturligtvis.
Jag meddelade att än så länge har jag inte blivit varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist från nuvarande arbetsgivare.
Det där kan ju vara lite tricky då formuleringen prövning mot andra arbeten kan innebära att man står till arbetsmarknadens förfogande och ska uppbära arbetslöshetskassa istället för sjukpenning. Hur nu det ska gå till när man har en tjänst. Moment 22 och indragen sjukpenning.
Sverige har många gröna skyltar sammanflätade med varandra
Rehab here I come !! // Northernlightsinvestment
Checklista för FIRE:
SvaraRaderaEkonomiskt fri - check
Trivs inte med jobbet - check
+55 år och kan ta ut tjänstepension - check
Hälsoproblem - check
Summa summarum: Jag hade inte jobbat en dag till.
Förstår dock att det finns en del ekonomiska incitament att hänga kvar, men det kanske inte är värt risken för hälsoproblem.
Krya på dig!
Fast NLI belyser och issuet som mångar har och säkert brottas med att ibland är det rätt trevligt att kallprata med kollegor över en fika och känna att man inte är ensam i skiten. Ett dagis för vuxna typ... :-)
RaderaTack för din ärlighet kompis. Några gånger igår sa jag till HR att "ibland när jag står framför badrumsspegeln och ser på det långa röda ärret och min sargade kropp så tänker jag "Kanske att det ändå är definitivt över nu"".
RaderaDet ekonomiska är inte längre värt risken. Däremot så blir kanske jobbet någonting annat nu. Kanske. Ska prova ett tag. Annars skiter jag i det...
Dividendify: HR sa igår att till att börja med är det just det sociala som är huvudpunkten. Arbuppgifterna är att sortera och katalogisera handlingar, städa igenom mitt efter 10 år röriga kontor och inkorg med tusentals mail :)
RaderaLite socialt liv måste även vi introverta ha, men jag tänker fixa mitt sådant i FIRE via något annat än jobb och UTAN press: gruppträning, förening, politik, kurser, utbildning etc. Något sådant måste passa dig också.
RaderaMen introvert som jag är kan jag säkert oftast sitta och fiska eller läsa, plocka bär/svamp, jobba på huset helt själv mm.
Ser min introvers, liksom du, som en tillgång. Har i mitt liv ngn gång umgåtts med människor som de facto tror att de är på väg att dö och falla i glömska om de inte är omgivna av mänskliga kontakter under en halv dag....
RaderaJag är glad att jag inte är sån. Det verkar jobbigt.
Hej.
SvaraRaderaJag är nog inne på samma linje som smålänningens resoneman. Du måste naturligtvis ställad ig frågan, är det värt det? Risken att gå in i samma gängor som innan är betydande fast det smyger sig liksom på och så plötsligt gör man 100% arbete på 50% av tiden. Du är ju en klok man och har säkert räknat både randigt och rutigt om vad som passar bäst. Men som jag har fattat det så gillar du inte jobbet dock dina arbetskamrater. Som ekonomiskt fri redan nu har du flera valmöjligheter men du blir ju inte yngre.....
Mvh // PP
Tack för kloka ord. Har faktiskt inte räknat så mycket utan går mest på känsla den här gången. Vill testa hur det går på en alternativ tjänst, hur den nu blir att växa fram organiskt. Det är kommunicerat att stora delar ska hanteras på ett annat sätt med projektledning och övriga ansvarsområden.
RaderaNej jag blir definitivt inte yngre.
Det där med att definitivt lämna arbetslivet bakom sig är inte så lätt även med en god ekonomisk buffert att vila huvudet på. Jag brottas återkommande med mina tvivel och har än så länge alltid valt den trygga väl upptrampade stigen istället för att kasta mig ut i det okända.
SvaraRaderaHoppas din arbetsträning går bra.
Tack, det hoppas jag oxå. Ibland känns det som att bara att ställa väckarklockan kommer bli oöverstigligt :) Det blir nog jobba eftermiddagar först.
RaderaDet okända är nästan alltid okänt. I mitt fall har denna långa period av frånvaro från en del av det vanliga livet (arbetslivet) inneburit en möjlighet att glänta på skynket och se en, om än förvrängd, bild av alternativet...