Jularna

Jag är en jävel på Julpynt, det är ingen som slår mig på fingrarna där. 

Men det är nog trots allt en sanning med viss modifikation i dessa tider när LED lampor i drivor och slingor invaderar varenda villaträdgård och husfasad. Det där med utomhusbelysning är jag usel på. Brukar bara tända några marschaller.

Men inomhus i min lilla stuga har nu 30 lurviga Tomtar, 20 gnistrande Ljuslyktor, 8 kulörta Smällkarameller, 3 spattiga Julbockar, 3 stoiska Dalahästar, 2 saliga Änglar, 1 leende Snögubbe, 1 Julgran av bordsmodell, Julmattor, Julbonader och Flaggirlanger tagit plats. Flaggirlangerna försedda med den gamla sovjetiska flaggan. Hammaren och Skäran. Jugoslavien därtill. Världen förändras. 

Det mesta är faktiskt retrogrejer från åren 1950 och framåt. Sådant som förr om jularna i min barndom hängde i, eller satt under, granen (på 80-talet transformerad till tall pga ingift allergi). 

Bordsjulgranen, som under många år stod på min fars äldreboende, står nu istället ovanpå mormors ärvda trampsymaskin av fabrikat Husqvarna. Bredvid den sitter Tomten från anno 1950 med rödrosiga kinder och en butelj Malaga Dulce invid sig. Bästa kompisen Julbocken, som befinner sig i tilltagande förfall pga hög ålder, står trött och tungt lutad mot Tomten ytterligare en Jul. Hur ska jag kunna pensionera en sådan kämpe om några år. 

Det var enklare förr när man, då den tiden närmade sig, tog ut de gamla kämparna i skogen och med bössan för egen hand genomförde pensioneringen. Eller när kattungarna blev för många. Morfar tog alla kattungar i en låda, bar ut dom i vedbodan. Huggkubben och yxan. Resulterar naturligtvis i betydligt färre kattungar. Inses trivialt. Mormor grät. Det var hårda karlar det där med hud som garvat läder och händer stora som dasslock. Fåordiga bönder och laxfiskare födda i början av 1900-talet. Liv och Död sida vid sida.

Det är ju så det är. Grisen dör, Julskinkan står på det pyntade bordet.

Min tidiga barndoms jular präglades av bilåkning, i en gammal ljusblå Opel Rekord. Det var tornedalsrace upp till släkten. Åkte mellan byarna, ofta långa distanser om tiotals  mil, och träffade kusinerna. Naturligtvis ett ständigt ätande, hemgjord julmat. Dåtidens husmödrar kände inte till konceptet vakumförpackat från charkdisken. Särskilt minns jag Tungan som serverades med tranbärsgelé. Den åt jag ingenting av.

Minns aldrig att vi sov över. Ett starkt minne är istället långa hemresor i becksvart mörker över ändlösa myrmarker. Sträng kyla och frost på insidan av fönstren i den med dåligt värmepaket utrustade Opel Rekorden. Där satt jag och kikade ut över ingenting och ristade mönster i frosten med nageln. Ända tills John Blund tog mig.

De senaste 20 åren har jag spenderat merparten av jularna i solitär. Självvald. Min läggning är inte åt det glättiga sociala hållet. Julen är för mig en tid av lugn och ro, avskildhet och minnen. Här finns absolut inget utrymme för medömkan. Ingen tages heller.

Men den här Julen är jag inte själv. Igår blev det Risgrynsgröt och Skinkmacka efter den halva arbetsdagen som vi Cirkusdirektörer åtnjuter. Glögg och Karl-Bertil Jonsson från Scalateatern. Praliner och en liten singlemalt.

Ikväll blir det nog en sväng in i bastun. Yasuragi style. Om dylikt visste våra förfäder intet men jag har läst att de brukade bada inför Julen. Årets enda bad. Så allt var inte bättre förr.

GOD JUL !!   

   .