För många år sedan, i livet före mitt förrförra liv, när det var dags för hundutställning 30 mil bort (ett litet stenkast i Norrland alltså) brukade jag packa in den portabla grillväskan (inköpt på OK Center i Luleå) i den buteljgröna Volvo 242an, marinera diversifierat kött och grönsaker i en kylväska å så blev det grillspett till lunch.
Överkurs ansåg nog de flesta som satt där på sina tältstolar och tuggade i sig ostmackor och termoskaffe. Men hundutställningar har en tendens att dra ut på tiden och långsamt mala ner livslusten hos en handlerassistent, så varför inte ägna sig åt lite tidskrävande distraherande aktiviteter medans man andäktigt väntar på den rafflande BIS-showen som startar om ytterligare 4 timmar av kvinnliga hunduppfödare som lågaffektivt hugger varandra i ryggen med imaginära knivar.
Å kom ihåg att det här var långt före smarta telefoner med inbyggd avskärmning från omvärlden, det var faktiskt bara strax efter det att Sony Walkman placerats på slutförvaring i byrålådan. En teknikens och verklighetsflyktens brytningstid.
Någon gång kommer alltid vara den sista. Nu var det dags, fredag för två veckor sedan, att avsluta grillsäsongen 2026 och stuva undan trotjänaren Weber 65cm diameter över grillgallret.
För den vetgirige låter jag AI göra en sammanfattning av Bistromatik vars framdrift raskt skulle ta resenären till en stjärnbild i till exempel Stora Björnen:
Bistromatik (engelska: Bistromathics) är en fiktiv form av matematik och framdrivningsteknologi skapad av författaren Douglas Adams i hans kända bokserie Liftarens guide till galaxen (specifikt i den tredje delen; Livet, universum och allting). Konceptet bygger på idén att siffror beter sig helt annorlunda på ett kvitto eller en nota i en restaurangmiljö än vad de gör i det vanliga universumets matematiska lagar.
Hur fungerar bistromatik?
Enligt Douglas Adams teori är siffror inte absoluta värden utan beror helt på observatörens situation. I en restaurangmiljö krockar verkligheten med matematiken på ett antal specifika sätt:
Det bistromatiska skeppet
I boken lyckas karaktären Slartibartfast tämja denna kraft och bygga ett rymdskepp (kallat Starship Bistromath) som drivs av en bistromatisk motor. Genom att utnyttja de matematiska orimligheterna från en restaurang kan skeppet färdas snabbare genom rymden än skepp som drivs av den mer kända Oändliga osannolikhetsdriften. Ombord på skeppet sitter man vid restaurangbord och manipulerar servetter och menyer för att styra och navigera genom galaxen.
Grand finale fick denna gång bli en laxsida på 1,5kg. Sprang nämligen på ett berg av realiserade dylika när jag släntrade genom Coops saluhallar. Jag har en faiblesse för att utnyttja dylika tillfällen, min matsedel är nämligen sällan huggen i sten utan är likt slutnotan på en lyxkrog i ständig förändring ända fram till dess att kreditkortet ska dras. För att travestera "Liftarens Guide till Galaxen" kring Bistromatik (Bistromathic Drive), ett revolutionerande framdrivningssystem för rymdfarkoster.
Den dag levande humrar är prisnedsatta på Willys så blir det givetvis sådana kreatur på grillen. I väntan på den tilldragelsen marinerades laxen några timmar i citronpeppar, sweetchili sås, oyster sauce, dill och en skvätt olja. Ganska okomplicerat.
Förr i tiden gjorde jag alltid (alltså 100%) egen potatisgratäng (eller ännu hellre diversifierad rotsaksgratäng) till det grillade. De senaste åren har jag fullständigt rasat ihop i köket, degenererat ? 👀, och köper färdiglagad gratäng som man bara klämmer ut från en vakuumförpackning i en ugnsform (25 minuters ugnstid) och drar över lite extra ost på toppen.
Det finns egentligen inget försvar, utöver ren och skär bekvämlighet, för detta förkastliga beteende. Det är definitivt godare med hemskalad, hemstrimlad, hemgräddblandad, hemkryddad och hemvitlökspiffad gratäng (60 minuters ugnstid).
Minns knappt när jag senast gjorde en egen gratäng. Avger här och nu ett löfte att, om jag lever då, på Nyårsafton 2026 blir det en vitlöks- och gräddstinn Rotsaksgratäng till varmrätten.
Efter middagen sitter vi där på bastualtanen och sippar på det andra vinglaset, lyssnar på en spellista med Soft Jazz. Det skymmer, det kommer att bli en sval och stjärnklar kväll, kanske till och med Northernlights som visar sig på himlen. Perfekta betingelser för en bastu, drar fram trädgårdsslangen, fyller alla vattenbehållare och tänder i kaminen.
Det är för ovanlighetens skull helt vindstilla vid havet, vi tänder ljuslyktor ute och inne. Sambon börjar som vanligt inne i bastun, hon är måhända lite mer värmekänslig än jag. Mina rötter är uppifrån Tornedalen, som barn badade jag alltid bastu med farfar. Satt där i en vattenfylld bleckbalja på golvet, minns hur det stack i öronsnibbarna när farfar satt högst upp på lavarna, kastade på vatten och piskade sig med lövruskan.
Det tar lite tid att basta, för mig i alla fall.
In i värmen, ligger utsträckt högst upp på lavarna, slappnar av och flyter ut, spänningarna släpper. Kastar på vatten med eteriska oljor (vanligtvis eukalyptus) på den vedeldade kaminen, in med mer ved i kaminen. Ut i relaxrummet och sitter i den gamla IKEA böjträfåtöljen från 1987, inköpt till mitt första egna hem. Smuttar kanske på någonting, lite lagrad Rom, en Norrlands Guld eller källvatten med Jordgubbs- och Granatäpplesmak. Bubbel och räksnittar om det är någon särdeles tilldragelse.
Badar av sig, häller hinkar med vatten över sig, primitivt och härligt uppfriskande. Gläntar på fönstren till basturum och relax så att fukten börjar vädras ut. Sveper om sig med en handduk, ut på altanen, sprättar en bira och kontemplerar viktiga frågor och petitesser.
Sambon är redan inne i huset, sover i soffan eller poppar popcorn i mikron.
Tar på badrocken när den värsta hettan ångat av från kroppen, sätter mig i mörkret. Egentid på riktigt, här kan jag bli sittande en timme eller mer. Kikar upp snett åt höger, mot väster, och där hänger min gamla vän från förr troget på sin plats ovanför stugans tak.
Karlavagnen har jag blickat upp mot hela livet, som barn brukade vi om hösten ligga i en lövhög (det här var långt före fästingarna ens började fundera på att flytta norrut) och se på stjärnhimlen. Min tjejkompis S och jag, vi var väl i 10-års åldern, som rände ute på upptäcktsfärd i höstmörkret.
När vi låg där i lövhögen brukade jag babbla om rymdens oändlighet, att man kan åka rakt fram hur länge som helst utan att någonsin komma till ett slut och om man kom fram till en mur så måste det ju finnas en fortsättning på andra sidan muren. Det tar aldrig slut. S brukade be mig sluta prata så där, för det var lite otäckt att tänka på.
Oändligheten och Människan är inte alltid kompatibla, kanske för att vi lever blott en kort stund och därefter är vi borta i en Evighet och skillnaden mellan de båda är nästan oändligt stor.
Är du grillentusiast !??
// Northernlightsinvestment
Bistromatik (engelska: Bistromathics) är en fiktiv form av matematik och framdrivningsteknologi skapad av författaren Douglas Adams i hans kända bokserie Liftarens guide till galaxen (specifikt i den tredje delen; Livet, universum och allting). Konceptet bygger på idén att siffror beter sig helt annorlunda på ett kvitto eller en nota i en restaurangmiljö än vad de gör i det vanliga universumets matematiska lagar.
Hur fungerar bistromatik?
Enligt Douglas Adams teori är siffror inte absoluta värden utan beror helt på observatörens situation. I en restaurangmiljö krockar verkligheten med matematiken på ett antal specifika sätt:
- Antal personer: Det antal personer som man bokat bord för stämmer aldrig överens med hur många som faktiskt dyker upp.
- Ankomsttid: Den så kallade recipriversexklusionen innebär att den tidpunkt då man kommit överens om att mötas är den absolut mest osannolika tiden för någon att faktiskt dyka upp.
- Notan: Det belopp som står på restaurangnotan, antalet personer som ska dela på den, vad varje person faktiskt har råd att betala, och den dricks som slutligen lämnas, har absolut inget logiskt eller matematiskt samband med varandra.
Det bistromatiska skeppet
I boken lyckas karaktären Slartibartfast tämja denna kraft och bygga ett rymdskepp (kallat Starship Bistromath) som drivs av en bistromatisk motor. Genom att utnyttja de matematiska orimligheterna från en restaurang kan skeppet färdas snabbare genom rymden än skepp som drivs av den mer kända Oändliga osannolikhetsdriften. Ombord på skeppet sitter man vid restaurangbord och manipulerar servetter och menyer för att styra och navigera genom galaxen.







Härligt med bastu, med efterföljande filosoferande över en eller ett par iskalla Norrlands Guld.
SvaraRaderaDet saknar jag lite från lumpardagarna.
Då höll jag till i skogarna i typ dina trakter (eller troligen lite längre norrut/österut mot grannlandet) och då blev det en och annan vedbastu, med efterföljande dopp i någon iskall insjö.
Med ålderns rätt har jag dock blivit en riktig badkruka och numera doppar jag helst inte tårna i vatten som är kallare än typ 25 grader. :-)