I höstas eldade jag upp hela rasket i eldstaden ner mot havet.
När man döstädar dyker det ibland upp något gammalt guldkorn. Så även den här gången och jag blev sittande i djupa tankar bakåt i tiden. En välkänd risk med döstädning, den här gången djupa tankar kring några av alla dessa arbeten jag haft och hur de upplevdes och hur jag en gång hittade en bra benämning på de allra mest meningslösa.
"Det där hade jag glömt bort helt och hållet !!"
En gång i tiden för 45 år sedan, det är en förskräcklig massa år om man tänker efter ordentligt (så lika bra att inte göra det), sommarjobbade jag under några år (totalt 7 blev det) åt dåvarande Norrbottens Läns Landsting (NLL). Ett varierat sommarjobb som jag oftast tyckte om väldigt mycket, mestadels olika former av park- och trädgårdsskötsel.
Klippa gräs, rensa ogräs, räfsa löv, plantera buskar och blommor, skrapa och måla staket, vattna och gödsla, åka omkring på en flakmoppe och sopa å hålla rent framför de olika entréerna. Bort med fimpar och skräp. Arbetskraften utgjordes av en blandad ungdomlig könstillhörighet, perfekt för en brådmogen 14-åring.
Men just det allra första året (1980) åkte vi sommarjobbare på ett riktigt skitjobb, på den tiden kallades det för negerjobb. Inte en OK benämningen nuförtiden såklart när godis, hockeylag, havregryns- och kakaosmörbollar rullade i pärlsocker och annat med gamla anor tvingas byta namn och/eller logotype.
Hur som helst, jobbet bestod i att plocka ut TONNVIS av röntgenplåtar ur pappersfickor och kasta dessa i flera rader av uppställda meterhöga pallar med senare avsikt att återvinna silver. Jag vill klargöra att det alltså var ENORMA mängder pappersfickor med gamla röntgenplåtar i flera OÄNDLIGA dammiga arkivrum djupt nere i Luleå Lasaretts källargångar dit solen aldrig någonsin hittat in sedan 1930-talet.
Flera veckor höll vi på, ibland fanns tack och lov journaler instuckna (av misstag) ur vilka vi roade oss med att läsa om alla spännande sjukdomar som människor tydligen kan råka ut för. GDPR hade ingen hört talas om, vi var sekretessbundna och förekomsten av paper cuts och torra nariga fingrar var extrem den sommaren. Det är nog ett av de värsta jobben jag haft, kanske var det min ringa ålder som gjorde att jag hade svårt att se någon mening med det hela. Bränn skiten i Värmeverket eller i en Majbrasa.
Benämns numera Chokladbollar
Även militärtjänstens inledande 3 veckor av gröntjänst tyckte jag var lite svårtuggat. Det var då vi marscherade omkring på exercisplatsen i full krigsmundering till ropen "höger, vänster, höger, vänster osv" och "rättning i ledet" och "jag tar befälet", ålade medelst hasning under taggtråd, på kommando kastade oss ner i skydd bakom stora stenar, övade på att resa 20-manna tält och sedan plocka ner och vika ihop det igen så det med nöd och näppe fick plats i den stora trälådan, befälen vrålade ständigt obegripligt högljudda instruktioner åt oss, vi låg dagligen på skjutbanan och sköt på måltavlor och övade på frasen "Halt....eller jag skjuter skarpt" utan att någonsin få skjuta skarpt. Inte ens ett litet skrämskott i marken.
Även det där kändes ibland lite meningslöst, med ett i mina ögon löjets skimmer därtill. Svårt att hålla sig ifrån ett kvävt fnissande ibland, men jag har å andra sidan alltid haft svårt för allt det där uniforma. Auktoriteter har heller aldrig varit min grej, definitivt inte självutnämnda. Fast det varade inte så länge i min befattning, sedan hamnade vi ute på Kompaniet och där var det mer som ett vanligt (men extremt slött) jobb med klargöring av stridsflygplan.
"HAR ANDERSSON BÄDDAT SÄNGEN KORREKT,
INSPEKTION OM 5 MINUTER !!"
Efter militärtjänstgöringen tog arbetslivet fart på riktigt, jag jobbade huvudsakligen under några år i ett storkök där mat tillreddes åt Sjukhusets patienter och personal. Det var jag och 25 kvinnor i varierande åldrar, så väldigt roliga personalfester 👀. Ett omväxlande och intressant jobb där mina allra sista från barndomen kvarvarande matfobier skingrades vid de gigantiska stekborden och enorma ångdrivna grytorna. Det är jag glad för, och matlagning till både vardag och festligare tillfällen har genom åren alltid följt mig som en form av både intresse och hobby.
Inte ens när uppgiften var att för hand skala 20 Kg lök och därefter genom tårdimman tärna den (i maskin) kändes det meningslöst. Mat och matlagning är aldrig meningslöst för mig, bara matsvinn. Möjligtvis kunde jag ibland önska att lökarna varit lite större.
"Vi klarar oss nog med en kvarts rödlök till köttgrytan idag"
Högskolestudier tog vid i början av 90-talet. Vi fick höra att ungefär 5% av allt det som lärdes ut skulle vi längre fram i arbetslivet få användning av, om vi nu inte valde att gå vidare mot att doktorera. Teoretiskt sett sannerligen något som inbjuder till en känsla av meningslöshet. Men det kände jag faktiskt aldrig. Jag är en vetgirig människa, intresserad av att lära mig nya saker oavsett om det är betonggjutning, reparera en motorsåg, akvarellmålning, differentialkalkyl eller vinfabrikation. Inte vet man heller, enligt min livsåskådning, i vilken riktning livet ska ta en med på en resa.
Till slut efter några lärorika år blev det examen i mitten på 90-talet. Betygen var bra och jag blev inledningsvis anställd som påläggskalv, aka trainee, på ett världsledande multinationellt företag med fortsatt utveckling av både mig själv och företagets olika processer, verksamhet och personal. Flyttlasset gick mot södra Sverige.
Arbetet var projektbaserat, man utredde ett produktionsavsnitt i avsikt att förbättra arbetsmiljö, produktivitet eller kvalitet. Inte sällan genom automation med nya roller i produktionen och ibland även övertalighet som bieffekt. Sedan reste man iväg och hälsade på Industridivisionens globala ledarskap och presenterade sina utredningar, slutsatser och kostnadskalkyler. Ibland fick man sig tilldelat investeringsmedel, oftast blev det nobben. Jag misströstade och det var då min seniora mentor upplyste mig om att "du kan räkna med att ungefär 20% av det du jobbar med någonsin kommer att förverkligas". Hur reagerar en ung progressiv människa på något sådant. Tvivel, förvåning, ilska och i mitt fall en känsla av meningslöshet.
Några månader senare, i samband med globala uppsägningar, nappade min mentor på ett sockrat pensionserbjudande med möjlighet att gå 7 år innan den dåtida normala pensionsåldern. Ett beslut jag kan förstå, om han fortfarande lever nu snart i 90-års åldern så har det förhoppningsvis passerat 30 år av frihet med betydligt större mening än under arbetslivet.
En helgmorgon när jag som vanligt ögnade igenom lokalblaskan efter intressanta nyheter, med magert resultat såklart, i den lilla mellansvenska mellanstora stad där jag som mellanchef befann mig föll blicken på den obligatoriska skämtrutan i slutet av tidningen längst ner till höger. Total igenkänning, till och med porträttlikt utan en tillstymmelse till leende och med min då typiska klädsel, brast ut i ett gapskratt vid köksbordet.
För där var den !! Där var den perfekta och politiskt korrekta illustrationen med tillhörande bildtext av ett själsdödande meningslöst jobb som bara rullar på synbart i det oändliga. Att sortera müsli, packa upp ett nytt fräscht paket tropisk müsli med havregryn, fullkornsflingor, vetekorn, pumpafrön, papaya, russin, hasselnötter, kokosflingor, chiafrön och yoghurtkanderade mangobitar och så omsorgsfullt sortera innehållet i fraktioner.
När man är klar öppnar man bara ett nytt paket från lastpallen och fortsätter sitt värv.
"När Greger hade sorterat all müsli
kände han en djup inre tomhet"
Så jag klippte helt sonika ut den där lilla skämtrutan, blåste på kontorskopiatorn upp den till en A4a, färglade den med överstrykningspennor och hängde upp den på baksidan av min kontorsdörr. Å så följde den med mig i 10 år under arbetslivet innan den packades ner i en flyttkartong för snart 20 år sedan. Då och då invigde jag någon likasinnad kollega i hemligheten bakom kontorsdörren och extra jävliga måndagsmorgnar hälsade vi varandra med ett "Nu har jag fått in en spännande batch fullkornsmüsli att ta tag i !!".
Det fick mig i alla fall att dra på smilbanden med jämna mellanrum.
Dock var den aldrig uppsatt bakom kontorsdörren under mina många år på Cirkusen. När jag tänker närmare efter så var Cirkusen ett väldigt konkret och tydligt jobb där man såg effekter, om inte omedelbart så åtminstone efter en tid, på de beslut som man fattade med en användbar och nyttig slutprodukt. Det fanns många andra toxiska nackdelar som fick cirkusdjuren att krascha, men det är en annan historia.
Är du bra på att hantera meningslösa
arbetsuppgifter ??
Har du varit med om arbetsplatser av
karaktären "sortera müsli" ??
//Northernlightsinvestment
