Förr i tiden lagade jag alla mina fordon själv. Dels var det enklare förr i tiden, med bilar som Volvo 240 med B20A (jag hade själv en buteljgrön Volvo 242 årsmodell 1976 med B20A) eller B21A motor eller som min senaste Volvo som var en 945 Turbo med B230A motor. Dessutom lärde jag mig tidigt att om man gör något själv så lär man sig något på köpet och själva köpet blir billigare.
Där fanns inga större problem med underhållet på den förra generationens bilar, allt som behövs är en garagedomkraft, en simpel verktygslåda och stroboskoplampa från Biltema, en stadig kofot och en nätt liten slägga.
🎵...with your chrome heart shining in the sun, long may you run...🎵
Den senaste tiden har jag diskuterat en del med bilförsäljare. Har inlett en rudimentär kartläggning av Marknaden inför framtida inköp. En intressant grej är att dessa provisionsbaserade försäljare håller med om att "man blir i princip kidnappad när man köper en ny bil" eftersom det nästan inte går att fixa någonting själv på bilen samt att "kvaliteten ofta är undermålig jämfört med de bilar som fanns till försäljning för 40 år sedan". En bilhandlare yttrade själv till exempel "vi brukar säga att spiralfjädrar nuförtiden troligtvis gjuts från blandat skrot som rafsas ihop från verkstadsgolvet" apropå att spiralfjädrar nästan aldrig byttes förr i tiden (de höll bilens livslängd) men nuförtiden är slit och släng.
Det här blev (som vanligt) en lång och lite missvisande ingress som dessutom inte har någonting alls att göra med andemeningen i ett begrepp som genomsyrade min barndom i Tornedalen. Skruva i motorfordon, olja ner händerna, justera brytarspetsar, ligga på en garagehora under bilen och lukta bensin är snarare tvärtemot allt vad knapsu står för.
AI ger oss en snabb sammanfattning av det aktuella begreppet:
Ordet "knapsu" (meänkieli) beskriver en man som utför traditionella kvinnosysslor
eller är "kärringaktig". Det används för att beskriva någon som är feminin, som utför
sysslor som anses vara kvinnliga som hushållssysslor, sömnad , eller som visar
ett beteende som bryter mot traditionella manliga normer i Tornedalen,
till exempel att bära paraply eller att inte vara en "riktig karl".
Härom dagen, när jag skulle promenera till ett möte i City och det spöregnade, grävde jag med frenesi i hallbyrån och hittade till min stora glädje ett paraply lämpligt för att skydda min omsorgsfullt hårgelstylade frisyr. Sån där fjompighet har jag hållit på med sedan tonåren, nufötiden är jag mest glad över att ha det mesta av huvudbehåringen i behåll.
Trots detta långvariga kärringaktiga beteende tror jag inte många i övrigt skulle beskriva mig som speciellt feminin, finlemmad eller gracil i rörelsemönstret. En söt liten blommig sommarklänning har jag till exempel bara provat en gång i mitt liv (sent 80-tal), men det såg inte alls bra ut. Den satt så trångt över axlarna.
"Jag gör vad jag kan för att bejaka mina feminina sidor"
Jag försöker alltid bli så lite kidnappad som möjligt av etablissemanget och omvärldens alla normer och påhitt. Till exempel har jag i snart 25 år agerat min egen frisör i badrummet eller ute på gräsmattan. Inte Jean-Pierre Barda kanske, men fåglarna kan behöva grånande bomaterial till sina holkar 👀.Tror jag är inne på min fjärde eller femte hårklippningsmaskin nu. Fabrikaten har varierat, men jag har aldrig betalat mer än 500 SEK för 5-6 år av snaggning. Bra karl reder sig själv.
Mat och bröd har jag lagat själv till frukost, lunch och middag hela livet. En annan grej som jag inte är främmande för är Husqvarnas maskinpark. Min motorsåg är en gammal Husqvarna 238SE, röjsågen är även den en Husqvarna i 300-serien och likaså var den förra gräsklipparen en Husqvarna. Å så den betydligt mer i mina händer knapsu Symaskinen 👀.
Jag har faktiskt sytt mycket i mitt liv, ända sedan tonåren. Ingenting komplicerat. Raksöm eller sick-sack bara under samtidigt yttrande av en stor mängd svordomar. Sytt kuddöverdrag, gardiner, hundtäcken, dukar, lagat kläder, klätt om soffor och köksstolar. Bra karl reder sig själv, kan man inte längre bevisa sin manlighet genom att laga motorfordon så får man sträcka sig utanför boxen
De mer komplicerade grejerna (sy riktiga kläder som tex en kavaj eller andra grejer där det är lite viktigare med snygg finish) har jag alltid överlåtit åt specialisterna vilka uteslutande faktiskt varit kvinnor. Fördom bekräftad.
Härom dagen, när det även då faktiskt regnade men jag inte behövde vistas utomhus med kärringaktigt paraply, plockade jag fram en av alla mina Husqvarna maskiner. Arvegods från min mor.
En av mina Husqvarna maskiner
Min viktnedgång på 10 kg har frigjort en stor mängd för några år sedan undanlagda kläder ur tidskapseln, aka några plastpåsar ute i en garderob i sovstugan. Det var dags att laga 4 par trasiga jeans och samtidigt fålla upp byxbenen några cm så att de motsvarar modekraven anno 2025.
I det här sammanhanget är det intressant att belysa hur svårt människor har att använda satsdelar korrekt. Jag får till exempel ofta höra att "du är ett stort arsle" när de egentligen troligtvis menar att "du har ett stort arsle". Logisk slutsats eftersom mina jeans alltid spricker där på baksidan nedanför ryggslutet.
Grungen och modet där man köper jeans som redan har fabriksproducerade strategiska revor och hål i samband med inköpet har gjort det så otroligt mycket enklare för en knapsu hemmapulare när man nödtorftigt lagar hål i arslet. Det är liksom inte så noga med slutresultatet, man kan alltid hävda att det är svindyra designerjeans man skamlöst vandrar omkring i. Det är lätt nuförtiden att komma undan med ett hafsjobb.
Om det är en lång reva sick-sackar man bara runt kanten av en lämplig lapp, trär in jeansen i symaskinen (svordomar underlättar detta moment) och syr fast med raksöm och man får lyfta pressarfoten några gånger och vrida runt byxarslet till korrekt position (lite fler svordomar).
I det här fallet fick jag lämpliga lappar eftersom jag även skulle fålla upp benen och därför fick klippa av några cm i nederkant.
Har man stort arsle åtgår lång lapp
Är hålet mera diffuserat till sin omfattning kan man istället lägga in en lite större lapp i lämplig omfattning på insidan av brallan som man förslagsvis nålar fast så att den inte kontinuerligt rymmer från sin tilltänkta plats (minskar fortsatt svordomsfrekvens).
Sen trär man in jeansen i symaskinen (samma procedur som tidigare) och sick-sackar fram och tillbaka lite slumpmässigt med stor frenesi under användande av en tråd som någorlunda överensstämmer kulörmässigt med det havererade byxarslet.
Invärtes lapp fäst med frenetiskt sick-sack
Därefter var det dags att fålla upp byxbenen. Då börjar man med att iklädd skodon prova upp lämplig längd vilken markeras med en knappnål. Därefter klipper man av byxbenen ungefär 3,5 cm längre än tänkt slutresultat och sick-sackar nederkanten så att det inte ska börja repas upp.
Jag brukar bara hjälpligt fästa upp byxbenen med 4 knappnålar jämt fördelade och därefter frilansa upp dom successivt med raksömn och en tråd som någorlunda överensstämmer kulörmässigt med brallans övriga fabrikssömmar. Det brukar bli tillräckligt bra för mig. Jag har dock iakttagit specialister som nålar upp var 4e cm innan de drar igång med symaskinen och det blir säkert ännu bättre.
2 par jeans nöjaktigt uppfållade
Jag ärvde en gammal vindjacka i modefärgen svart av min far när han flyttade ut från ålderdomshemmet till den sista vilan. Den har funkat bra för långa promenader under höst och vår, men har alltid varit sprucken i tyget på ryggen så att det tunna vita fluffiga fodret varit synligt.
Det har inte stört mig nämnvärt eftersom huvan oftast dolt denna uppenbara misär och fattigdom. Somliga går i trasiga skor osv. Fast ibland har det ju varit skönt att dra upp huvan i höststormen och då har skammen offentliggjorts. Man kanske borde kunna göra orosanmälan även för åldringar 👀.
Sånt där undflyende vindtyg är ett svårt material att hantera i en symaskin även för specialister, så jag grävde fram en redig nål, en höghållfast tråd och en ärvd fingerborg. Satte mig i hörnsoffan, tände läslampan å så tog jag helt enkelt å sydde fast (enklast tänkbara överkaststygn bara) huvan till ryggen. Tog en timma ungefär, det var en 40cm lång reva. Det har aldrig och kommer aldrig finnas något behov av att ta loss huvan.
Inte snyggt såklart, inget som en specialist skulle yvas över. Men det är nästan osynligt på långt håll, jag släpper sällan människor inpå livet 👀 och har en unik vindjacka som funkar ytterligare många år.
Renässans för den gamla vindjackan
Som sagt har jag sytt vid behov ända sedan tonåren. I mitten av 80-talet var det, åtminstone i vissa kretsar, populärt med lappade jeans och synthmusik. Jag tränade mycket styrketräning på den tiden och det var en period i livet då kroppen svarade bra på fysisk belastning. Det är stor skillnad när man är 19 jämfört med 59. Vid 59 år ålder handlar det uteslutande om att fruktlöst försöka mota tillbaka det kroppsliga förfallet.
Jag hade några gamla avlagda Levi´s jeans (som vanligt) som där 1985 blivit alldeles för små från 14-åringen Northernlights spinkiga ben till 19-åringens mer muskulösa gluteus maximus. Mamma hjälpte mig att sy in breda kilar i benen hela vägen upp, kanta fickorna med skinnband och sedan tillverkade jag massor av egna lappar som jag sydde fast över alla faktiska och inbillade hål i brallorna.
Bälte hade man inte på den tiden, utan man knöt igen brallorna med en läderrem. Byxbenen var upprullade så att tubsockarna syntes tydligt. Det var i retrospektiv en härlig tid i livet och "Poco Loco" tröjan var en självklar favorit som nu tyvärr är borta. Men jeansen har jag faktiskt kvar fortfarande, de ligger slumrande i en garderob i sovstugan.
Northernlights 1985
Kläderna, alla olika utseendegenrer och musikstilar som poppade upp under 80-talet är egentligen ett helt eget kapitel. Ibland har vi 60-talister pratat om det runt fikabordet i någon arbetarbod på något bygge. Visat bilder för varandra, en snickare som var pudelpermanentad 1985, en stupfull mattläggare i baksätet i en Chevrolet Impala. Jag själv totalt oigenkännlig på inryckningsfotografiet när jag som flummig utfestad partykille gick i princip direkt från Benidormflyget och ryckte in i lumpen 1986. Om jag bevisligen inte stod där med namnskylt och personnummer på bröstet skulle ingen idag kunna tro att det var jag på fotografiet.
Jag brukar ibland berätta en historia om min klädstil från just år 1986 när jag gick ut på disco utomlands och ibland även i Luleås nattliv. Den är kort och går ungefär så här:
"Jag brukade ha på mig ett par blekta jeans som till 80%
bestod av lappar, bar överkropp med en röd läderfluga knuten
runt halsen, vit midjekort linnekavaj, vita lackskor utan strumpor,
en läderrem som höll opp byxorna, blonda slingor i det
hårt tuperade håret, indränkt i LaCoste aftershave,
och en kaxig käft som aldrig var tyst....
....om jag såg mig själv i detta nu, klädd på det viset, gå förbi
här utanför fönstret så skulle jag gå ut och slå ihjäl mig själv.
Så där får man inte se ut helt enkelt !!"
Folk brukar bli lite ifrågasättande kring den där beskrivande historien, så där kan väl knappast den gamla gråa Cirkusdirektören numera klädd helt i svart från topp till tå ha gått klädd. I samband med research inför detta blogginlägg hittade jag faktiskt bildbevis i ett bortglömt fotoalbum. Där kan man även beskåda två av de många hårstilar som förelåg där i mitten på 80-talet. Låt oss kalla den ena för "Ivan Drago" och den andra för "George Michael".
Linnekavajen är faktiskt del i min examensutstyrsel några veckor tidigare och sydd av en specialist; lilla Mamma. I gänget jag umgicks med fanns en hel del rika brats på fina adresser vars föräldrar utan att höja på ögonbrynen lastade upp cash när det var dags att köpa Matinique kavajer. Det var inte riktigt min livssituation i miljonprogrammet, somliga går i trasiga skor osv, så jag valde själv ut och köpte tyget och specialisten sydde upp med flertalet tillprovningar i köket.
Northernlights & Co 1986
Mikael Niemi var väl den person som gjorde uttrycket "knapsu" lite mer allmänt känt i boken Populärmusik från Vittula om att växa upp i en tornedalsk by (Pajala) under 60- och 70-talet. Som kuriosa kan jag nämna att Mikael Niemi var min vikarierande svenskalärare på gymnasiet en period i mitten av 80-talet.
Är du bekant med uttrycket "knapsu" och hur
pass knapsu är du i din vardag !??
// Northernlightsinvestment
