In the Air Force #1

I min bloggbeskrivning står det "dagbok och memoarer i symbios", å så skriver jag som bekant även lite om min privatekonomi ibland 👀. Livet är fullt av minnen och ögonblick, vad är memoarer utan nedtecknande av en del minnen. Lumparminnen är en variant, här kommer det första från min tid som värnpliktig mekaniker vid F21 i Luleå i mitten av 80-talet......

En svensk Tiger

Skott i natten (Slutövning)

Det var dags för slutövning, en längre tids primitiv vistelse i tält. Det skedde en dryg månad innan utryckning i natursköna omgivningar i trakten av Jokkmokk. Skogen alltså.

Inkvarteringen var i 20-manna tält som restes med gemensamma krafter. Vi samlade granris att ligga på. Försvarets sovsäck erbjuder nog inte mycket skydd i baslägret på vägen upp mot Mount Everest, men vi eldade i den tunnväggiga kaminen så att det glödde i nattmörkret. De flesta låg i långkalsonger, ullstrumpor och fältskjorta. Schema för eldvakt upprättades, alltid var det någon trött Stockholmare som somnade på vakten så det blev iskallt i tältet. Då blev det hårda ord, kompanistryk och obligatorisk latrinvårdstjänst.

Skyttevärn grävdes, sten travades upp längs kanten, ännu mera granris i botten, hjälmar dekorerades med kvistar och mossa, ansikten kamouflagemålades, kamouflagenät spändes över tält, fordon och posteringar. Skiter björnen i skogen ? Självklart gör den det, och så gjorde även vi. Lite kallt om rumpan kanske när man satte sig över den fällda björkstammen som utgjorde tillfälligt stöd i livet ovanför den grävda latringropen. Men stjärnorna tindrade vackert i nattmörkret.

Spaningsflyg flög över oss på hög höjd, fotograferade, framkallade och skickade med fältpost (inga digitalkameror på den tiden) så vi kunde beskåda oss själva och hur väl osynliga vi var från luften. Å så fick vi modifiera maskeringen.

I stort sett var det väl som en ordinär dagisklass på skogsmulletur och plötsligt blir lilla Pelle dålig i magen. Minus alla tillskyndande hjälpsamma fröknar såklart.

Trestjärnig 🌟🌟🌟 förläggning i skogen

Hela arrangemanget var trots allt i mina ögon inte särdeles betungande, även om jag föredragit att tillbringa även slutfasen av min militärtjänstgöring i en flyghangar med pingisbord uppställda bland alla JA37 Viggen, kortlek, stereo och en mäss med unga kvinnor (serveringspersonalen) att flirta med. 

Mat kom med utleverans från storköket i Jokkmokk ut till oss i skogen, enda gången hittills i livet som jag testat utkörning av mat, och den var oftast klart ätbar men inte någon stjärndekorerad pulshöjare. Vetebröd, kakor och choklad fanns i överflöd. Till och med alkoholhaltiga drycker fanns att tillgå, i princip till självkostnadspris. Någon gick runt och tog upp beställningar, någon annan pratade med någon med tillfällig tillgång till fordon och ärende till civilisationen. 

En eld var alltid tänd dagtid, vi grillade korv, sprättade en bira, tog en sup ur flaskan och snackade antagligen mestadels bilar, brudar och bärs. Det där har väl aldrig egentligen varit mina favoritsamtalsämnen, så jag satt väl bara där och nickade norrländskt medhåll. Med andra ord i princip samma scenario som vilken nutida älgjakt som helst. Bara lite mindre halta, lytta, blinda, döva och senila människor satta att hantera automatvapen.

Det enda stora problemet egentligen var när Kriget kom, vilket det gjorde med stor regelbundenhet. Varenda kväll och natt när man sov den allra djupaste skönhetssömnen brakade helvetet lös. Knallskott briserade, vakter skrek, alla rusade till sina värn och avlossade k-pistarna mot osynliga fiender som redan dragit sig tillbaka. Sen fick man ligga ute och huttra en stund innan faran blåstes över. Upprepning någon timma eller minuter senare. Samma scenario, många nätter i följd.

Fienden, skulle det visa sig, var befäl som kom åkandes från Jokkmokksbasen ungefär en mil bort längs landsvägen, utförde sina illdåd och därefter raskt omgrupperade tillbaka till ett fikabord med kanelbullar i en uppvärmd barack med bekväma sängar att vila och läsa Aftonbladet i. Antagligen gick de små sadistiska jävlarna i skift för att kunna hålla oss på alerten natten lång.

Fruktansvärt irriterande, dessa fega skuggfigurer som inte ens orkade stanna kvar en liten stund för att känna på och besvara vår massiva verkanseld. K-pistar som smattrade i nattmörkret. Antagligen ville de slippa ifrån alla former av trist obligatorisk vapenvård efteråt. 

Så vi var några stycken som bestämde oss för lite gerillakrigföring.

"Sluta jävlas med oss...."

Det var Holmlund, Jakovljevic, Suominen och Andersson själv (dvs Northernlights) som under ett av många eld upphör begav sig ner mot landsvägen beväpnade med vapen och en korvbit, knatade iväg några hundra meter i riktning Jokkmokk och tog av på en stig in i skogen. Vi, alltså en genuin blandning av stockholmare, västerbottning, balkanättling och en äkta norrlänning gjorde upp en liten eld, täljde korvpinnar och satte oss att vänta under gemytlig korvgrillning. Vad jag minns förekom inget berättande av spökhistorier.

"Längst ut i kanten är det kanske bra glöd snart"

Vi behövde inte vänta länge, från riktning Jokkmokk hördes det omisskännliga ljudet av en Volvomotor B21A (inte många bilar i farten i Norrlands inland den här tiden på natten, antingen tjuvjägare eller skuggfigurer) som svängde in på en grusväg och stannade inte långt bort från oss. Bildörrar slog igen, skratt och röster i natten. Vi gav dom "15 minuter, en kvart" (som det sägs på den lokala pizzerian här i Norrland) innan vi gick fram till det fientliga övergivna fordonet.

Tänk att man kan vara så arrogant till och med under brinnande Krig att man inte ens bryr sig om att låsa bildörrarna !! Nått jävulskap skulle vi hitta på med den stackars försvarslösa bilen. Förslag framlades och förkastades av olika anledningar. 

Socker i bensintanken (vi var inte beväpnade med socker), aptera en bomb till tändningslåset (bomb ingick inte i vår standardutrustning), falukorv i avgasröret (tveksam effekt, kanske bara funkar i Hollywoodfilmer), skära sönder däcken eller släppa ut luften (alltför stor åverkan som kanske i förlängningen tarvade arrest alternativt alldeles för uppenbart). 

Något fiffigare, smidigare och mindre infantilt måste väl unga friska (endast lätt berusade) män födda i mitten på 60-talet kunna komma på.

    

Lås alltid bildörrarna om du parkerar i ett slumområde

Till slut ledsnade den mycket motorkunnige Suominen på den polska riksdagen, öppnade helt sonika motorhuven, sprättade fördelarlocket, plockade med ett litet "plopp" bort rotorn där under och kastade den till skogs. Genialt.

En oansenlig pytteliten reservdel en sån där rotor, som man nog väldigt sällan har en extra med sig av i fickan, i plast/metall med för tändningen mycket essentiell funktion eftersom den snurrar runt jättefort där under fördelarlocket och fördelar gnistan från tändspolen till tändstiften så att bränsle-luft blandningen i cylindrarna exploderar vilket i förlängningen driver bilen framåt. 

Det här var förr i tiden alltså, innan jättestora CR2032-batterier drev våra fordon. 

Den där explosiva framdriften kommer gå dåligt om den lilla rotorn inte längre befinner sig på sin post. Vrid på startnyckeln, startmotorn kommer gå runt fin-fint men det kommer inte hända mycket mer än så. Troligtvis en fruktansvärt frustrerande situation, svårt att diagnosticera snabbt, fordonet ej längre brukbart, en mil norrländsk öde landsväg till hemmabasen å det där mysiga fikabordet/sängen, å det här var tyvärr före mobiltelefonerna tog över våra liv.

Liten men betydelsefull analog pryl

Därefter var det dags att arrangera bakhåll för fienden, så vi spred ut oss och begav oss genom skogen i riktning mot vårt på en höjd belägna tältläger. Min vana trogen sökte jag mig bort från gruppen, det där med att vara uniform har aldrig riktigt varit min grej i livet. Så jag gick mot vänster (alltså österut) och de andra till höger (alltså västerut).

Inom kort brakade det loss av bara helvete från vårt läger kanske hundra meter bort. Det vanliga kastandet av knallskott följt av larmskrik och fruktlösa k-pist salvor.

Jag hade då mödosamt tagit mig genom den oländiga terrängen från landsvägen fram till randen av ett helt standardiserat norrländskt skogshygge. Bara några få enstaka återstående träd, en massa lingonris, kvistar, stubbar, bråte, av skogsmaskinerna omkullvälta stenar och spirande stenmurklor.

Det brakar plötsligt till i skogen, på håll hörs frustande och svavelosande svordomar, grenar som knäcks. Det är besvärligt för en äldre man, i min nuvarande ålder alltså 👀, att snubblande ta sig fram mot bättre terräng iförd militära kläder och kängor.

Jag kastar mig ner bakom första bästa tall, med min lingonrisbeklädda hjälm, kamouflagemålade kinder och gamla Bettan pekande i oväsendets riktning. Troligtvis totalt osynlig, ett med omgivningen. Fienden stönar och stånkar vidare med kurs rakt mot mig. Det verkar som att han har tagit sikte rätt mot min ensamma tall. Jag har honom mitt i korset, centre chest, i den köttigaste delen av bröstet, följer hans framfart. Vad gör jag, hur länge ska jag vänta, nu bara 10 meter bort. Han kommer kliva på mig snart.

 

Ett skott i natten

Smeker försiktigt av ett singelskott från min k-pist.

Det är nog inte ovanligt med skott på skogshyggen i Norrland. Fast nu är det ju tidig vår och länge kvar till älgjakten börjar. Om jag tolkar fiendens reaktion, skuggfiguren som fått träda fram i ljuset, där alldeles framför mig korrekt så var nog skottet väldigt ovanligt, åtminstone oväntat, just där och då. Reaktionen är till och med sådan att jag ett kort tag funderar över om det var skarpa skott och inte lösa i magasinet. Dog karln, han som kunde vara min farfar.

Efter några minuter och en cigarett, han bjuder mig till och med på en som jag accepterar trots att jag inte ens röker, har bådas våra hjärtslag normaliserats. Jag säger naturligtvis det uppenbara att "du är död nu", han gratulerar mig och vi skiljs som vänner när han åter igen beger sig i riktning mot sina kamrater och det obrukbara fordonet.

Fast om det och en kommande lång promenad vet han inget ännu.

"Älgen ensam satt och log,

i en sönderskjuten skog"

Har du genomfört militär Värnplikt 

och hur upplevde du det !??

// Northernlightsinvestment