Förr om åren, för snart 40 år sedan alltså, sommarjobbade jag ofta med parkskötsel. Minns en sån där överdrivet utåtriktad lövräfsande och gräsklippande kollega (ADHD kallas det nuförtiden) med en del tatueringar på kroppen. Bland annat en svart panter som klättrade upp längs armen. Det där såg ju coolt ut tyckte mitt 20-åriga jag och ett tag umgicks jag med tanken att skaffa en dylik.
Men så klippte jag mig (faktiskt gjorde jag det, för på den tiden gick mitt hår ner till midjan), skaffade över en natt militärsnagg och började studera på Universitet.
Idag under morgonkaffet såg jag ett inslag på Morgonnyheterna om borttagning av tatueringar. Det där är tydligen något som ökat alldeles ofantligt den sista tiden. Laseroperatören redogjorde bland annat för borttagning av ett pyttelitet gammalt rostigt Ankare nere på ankeln med för laserborttagning gynnsam färgkomposition. Bara svart alltså.
Det skulle försvinna med 8-10 behandlingar á 1000 SEK med 8-10 veckors mellanrum 😱.
Borttagning av 1 stycke inkurant Ankare: 8-10.000 SEK
Nästa gång jag fick ett sting av tatueringsknarket var 20 år senare. Jag tränade jättemycket styrketräning på den tiden. Nu menar jag alltså verkligen jätte-jätte-jättemycket styrketräning. En gång räknade jag till 100 dagar i rad på gymmet med pass av varierande intensitet. Vann till och med en tävling på banketten det året som "Årets Flitigaste".
Den här gången började jag fantisera om en japanskinspirerad färggrann Bläckfisk med huvudet och dess fokuserade ögon uppe på min skuldra och ringlande tentakler ner längs den svällande bicepsen. Några månader varade den där fasen, sedan var den borta lika plötsligt som den infekterat mitt sinne.
Man måste vara försiktig och tillämpa personlig betänketid, åtminstone räkna till 10 eller sova på saken, innan man fattar definitiva beslut. För tänk om det spårar ur, man ångrar sig och måste uppsöka den lokala tatueringsborttagaren.
"Det ordnar sig nog med ett par Blancolån följt av deltagande i Lyxfällan..."
För 10 år sedan, det var oxå inne på gymmet bland alla speglar och hantlar, omgiven av ett gäng tatuerade gelikar i varierande ålder och kön slogs jag så plötsligt av insikten av att till slut hade jag vid nästan 50-års ålder uppnått status av att vara Unik eftersom min kropp var helt fri från bläck. Ingenting jag någonsin eftersträvat men ändå kommit fram till.
Men det är märkligt det där, hur tankar om behov gror och frodas i det inre. Hur en impulsivitet man knappt vet finns där plötsligt bryter igenom och triggar någonting. Det kan vara från omgivningen, från media eller någon film man ser och börjar fundera på.
Film- och Mediabranschen har ett stort ansvar kring vad som sprids. Influencers och Tik-tok troligtvis nuförtiden där produktplacering tydligen blivit en stor grej. Fast det vet jag knappt någonting om. Filmer har jag däremot sett ett flertal.
"Information från denna föreläsning får alltså inte spridas vidare........"
För ibland skiter det sig ju, med ett litet malplacerat Ankare till exempel. Fast just det där Ankaret begriper jag inte exakt varför det måste bort. Det är ju inte lika uppenbart som en sprudlande kärleksförklaring i form av ett stort fett Bengt-Arne inskrivet i ett trofast pulserande Hjärta 💓.
Men det betydde väl något viktigt för bäraren för 40 år sedan, en fast punkt i stormen. Kanske var det dags att vinscha upp ankaret och sätta segel. Kanske pryder nu en Segelbåt den andra ankeln.
Om och om och om och om igen
Med facit i hand blir naturligtvis allt så väldigt enkelt; det var tur att det aldrig blev några tatueringar för min del och nu lär inte suget komma fler gånger.
Betänk bara den smärre förmögenhet som under åren skulle åtgått för att en gång för alla radera Maria, Louise, Pia, Lotta, Anna, Britt, Eva, Heidi, Stina, Ellinor, Ella, Emma, Monica, Siv, Erika, Nina och Kristina slutgiltigt väck från min kropp 👀.
Vad har du för relation
till tatueringar !??
// Northernlightsinvestment
Hoppsan, det har varit en del tjejer i ditt liv :). Det har det ocksa varit i mitt, fast killar. Det piggar upp med lite nytt emellanat.
SvaraRaderaJag har alltid tyckt att tatueringar är white-trashigt, och som man ofta ser pa losers i tv. Jag hade inte ens hal i öronen innan jag var 30, men eftersom jag fick ett par örhängen av en kille jag hade ett kort förhallande med, sa vek jag ner mig och tog hal. Det har jag faktiskt inte angrat.
/Annika
PS. Sag om Döda poeters sällskap häromdagen. Ligger pa Netflix. Oh captain, my captain.
Ähhhh...det där var ju bara några av de som var värda att tatueras in på kroppen 👀. Skämt åsido så var det här naturligtvis, som nästan alltid för mig, ett kåseriartat inlägg med korn av sanningar och samhällskritik i bakgrunden.
RaderaTänk om du fått en tung-piercing stav av din korta bekantskap 👀.
Just den filmen har jag bara sett en gång, men det blev många väggbonader och tatueringar runt om i världen med budskapet Carpe Diem i kölvattnet.
Ja, nog fattade jag att du inte haft alla de tjejerna :). Har dessutom för mig att du skrivit att du är gift. I mitt fall är det nog mer sanning...oops.
RaderaTungpiercing? Aldrig i detta livet.
/Annika
PS. Oh captain ligger pa SVTplay. Skrev fel ovan.
Nää....såklart. Inte på samma gång i alla fall....😀
RaderaGiftermål har jag klarat mig ifrån än så länge i livet, tror inte det blir av heller. När någon frågar brukar jag svara att jag lever i synd 👀
Ja var sugen på några tatueringar när jag var i 25-års åldern, detta var 2005-2010 ungefär, dvs tidseran med Kat Von D på TV i "LA Ink". Men det blev inga, mest för att jag hade svårt att bestämma mig för vad jag ville ha. Och kanske för att de flesta tatuerare inte ser lika bra ut som Kat Von D.
SvaraRaderaSå sent som tidigare i veckan såg jag en dam, i kanske 55-års åldern, som hade gott om synliga tatueringar p.g.a. sommarklädsel. Och jag får nog säga att hon förmodligen var skitsnygg när hon var 25, men nu gissningsvis 25-30 år senare såg tatueringarna som gick nedför armarna ganska ledsna ut, trots att hon i övrigt var snygg för sin ålder.
Jag har inga tatueringar idag, men det är aldrig för sent, kanske blir det ett hjärta med "Investor" för eller senare :)
Ja, vad är man inte beredd att göra för vackra kvinnor 👀.
RaderaJag har noterat det där oxå, hur tatueringar ser ut att ha passerat bäst före datum med råge. Iofs, det gör väl jag oxå...med eller utan tatueringar 👀.
Investor är naturligtvis den eviga kärleken, där ser jag inget behov av att någonsin ångra sig. Å andra sidan...en del människor var nog beredda att tatuera in Castellum på bröstkorgen för något år sedan. Det hade varit trist och tarvat ett besök till Regret Tatoo Studio.
Jag – 58 år gammal – tillhör de otatuerades skara. I vissa sammanhang känns det som att det är en minoritet.
SvaraRaderaDå är vi ju nästan lika gamla alltså, med samma livsresultat avseende tatueringar. På gymmet...och kanske beachen känner man sig som en minoritet. Jag har nog i grunden inget behov av att uttrycka mig på det viset även om någon liten tanke fötts några gånger genom livet....
RaderaJag är lika unik jag med noll tatueringar! Ibland känner man sig riktigt udda.
SvaraRaderaEn bekant hade, när jag träffade henne första gången, tatuerat "Min man" på ena armen och "Anders" på den andra, där det då var hennes nyligen bortgångne make; det kan ju kännas rimligt i stunden efter dödsfallet att vilja bevara maken för eftervärlden! Det var nog inte fullt så roligt för mannen i nästa relation, som kom ganska snart inpå, att påminnas om "Anders" hela tiden.
Numera är namnet på första maken omvandlat till diverse blomsterslingor så det funkar både med nuvarande och eventuellt nästa man.
Lika obegripligt är varför det verkar vara de som har minst pengar på banken som envisas med att slösa dem på tatueringar!
Haha...nä det känns ju som en trist klassiker. Fast iofs är det väl bara att leta efter karlar som heter Anders. Lär väl finnas några i Sverige. Kanske inte det allra bästa urvalskriteriet för en ny kärlek dock.
RaderaMycket tatueringar och mycket inköp av sprit verkar vanligt bland de som beskriver sig sakna pengar. OK, inte så konstigt alltså.
Hallå NLI! Jag är också hyfsat unik då alltså med exakt noll prydande motiv på kroppen! Otroligt stolt, nöjd och glad för det. Svenskar är ett av de mest tatuerade folket. Ett värdeförstörande "intresse" och inget för en FIRE strävare oavsett rang eller ambition. Kanske man ska ta och tatuera sig väl i FIRE med "FIRE" i nacken eller varför inte mera modernt i pannan?
SvaraRaderaDe extremt synliga tatueringarna, i pannan eller någon annanstans i ansiktet tex, har även ökat kraftigt. Jag kan tro dig när du säger att svenskar ligger i topp. Latinamerika kanske är en bubblare, iaf i vissa kretsar 👀.
RaderaFör mig är det en form av pengaförstörande, iaf om man ska lasra bort det som var tänkt att vara för evigt. Men som affärsidé är det smart att både kunna pryda och plocka bort under samma dag.
När jag muckade som 20åring drog hela kompaniet till Danmark för muckarfest. På fyllan var det tatueringar som gällde för väldigt många, dock ej för PP. Jag kände inte att det var något jag ville göra i fyllan o villan. Dock så infann sig tanken återkommande genom åren och när jag fyllde 30 hade jag tänkt färdigt så gav jag mig själv en vacker örn på höger axel i present. Den studio som fick äran att tagga mig hade vunnit SM i tatueringar. Jag ville inte gå till "tatuerar-Bengt" på hörnan som gjorde knappt halvbra verk. Jag hade sett för många "blaskiga" och halvbra taturingar på människor så skulle jag nu ha en så skulle det vara proffs som gjorde den.
SvaraRaderaSå, jo jag har en tatuering men det har stannat vid det och det lär knappast bli fler.
Har jag någon gång ångrat mig? Faktiskt vid något tillfälle när ett av barnen som liten frågade om den men det är nog enda gången. Det var kanske att det är svårt att förklara för en 5åring varför man gjorde den.
Mvh // PP
Tack för en bra historia !! 👀
RaderaUnder berusning har jag faktiskt aldrig umgåtts med tanken att tatuera mig. Tror mitt umgänge, på den tiden jag umgicks med folk, generellt inte var roade av tatueringar.
5-åringar, det kan vara frågvisa varelser det 👀. Det får mig att fundera över om dina barn nu i vuxen ålder har tatuerat sig själva.....
Jag har bara haft de tatueringar som följde med barnens tuggummi! ;)
SvaraRaderaDe satt kvar några dagar och försvann av sig själv. 😎
/Åke
De där minns jag !! Fast jag brukade tatuera mig själv som barn med såna där gnuggisar. Tror man slickade på dom först och pressade mot huden. Det var på den tiden då man fick 20 sega råttor för en krona som man själv tjänat ihop till genom att samla pantflaskor. Långt före plockgodisets tid alltså.
RaderaTack för minnet !!
Jag har också varit sugen på att tatuera mig under ett par olika perioder i livet. Som tur är har jag räddats av min allmänna velighet och oförmåga att välja motiv. Tur det, för jag hade verkligen helt kass smak när jag var ung och hade säkert valt ett helt absurt motiv som jag skulle ha hatat ett par år senare.
SvaraRaderaFast de tristaste tatueringar jag vet är när folk tatuerar sina (högst levande) barns namn eller födelsedatum. Det skriker ju ”jag vill också vara cool och ha en tatuering, men jag har noll fantasi och inte en enda originell tanke”.
DDT
Jag känner inte heller någonting öht för de där barnnamnen och födelsedatumen som många har. Pliktskyldigast säger jag väl "snyggt" när de visas upp, eftersom jag är en väluppfostrad snubbe. Fast det är klart, många anser väl att barnen är det viktigaste de "har" så valet är väl inte så svårbegripligt.
RaderaEn indiantomahawk med några korslagda fjädrar ser jag ibland. Eller kanske en svart panter som klättrar upp längs axeln 👀. Trött och bleknad i färgerna efter 40 år. Det känns tristast för mig och kanske mest befogat att lägga sig under en laser för.
Ha ha, kul inlägg.
SvaraRaderaHar liknande erfarenheter, var väldigt nära att det blev en tatuering när jag ung, örnfull och med alldeles för mycket pengar på fickan tillsammans med hela grabbgänget ramlade in på en tatueringsstudio.
Som tur var var det lång kö den kvällen, så vi valde att ge oss ut i sommarnatten igen i vår jakt på vin, kvinnor och sång.
Annars hade jag nog haft något som numera sett väldigt blekt och bedagat ut på underarmen. :-)
Är man örnfull är det stor risk att det blir en rovfågel på axeln 👀. Vin, kvinnor och sång är andra teman för tatueringar.
RaderaVi klarade oss båda två undan allt det där, tatueringsvarianten iaf 👀.
Ingen Anders Tegnell över bröstet då, gissar jag? ;-)
SvaraRaderaIbland ska man bara ha is i magen.
I min ungdom, stolta 17 år, slank jag och en kompis impulsivt in på en studio på Andra Lång. Gick därifrån med en liten rackare på ankeln och 500 kr fattigare. Inget som stör idag tack och lov. ;-)
Det där tyckte jag var kul, och ett tydligt exempel på hur Tik-tokifieringen av världen funkar. Nuförtiden minns väl knappt någon hur Anders Tegnell ser ut, förutom de naturligtvis som har tatuerat honom på axeln 👀.
RaderaVad nyfiken jag blir, var det måhända ett ankare, en fjäril, ett yin-yang märke, en konsumsymbol, en ros, en fullriggad skonare, Kalle Anka eller Bamse.....
Is har man i en Gin & Tonic.
Många bra gissningar där, men du missade japanska tecken. Valde inte efter betydelse utan efter mest krumelurer = mest valuta för pengarna!
RaderaNågra år senare fick min japanska brevvän verifiera betydelsen och hon lugnade mig med att översättningen som stått under tecknet i pärmen hos tatueraren stämde.
Just ja !! Japanska tecken, det trendade starkt där ett tag. Jag var till Japan för 30 år sedan, ett fascinerande land med intressanta människor. Sumo kollar jag alltid på tv när jag har möjlighet. Fick med mig ett sånt där tryckt tyg (som hänger överallt i dörröppningar) med en sumogubbe på, ätpinnar och risskålar i päronträ.
RaderaSkulle aldrig komma på fråga med bläck på huden. Tror att pendeln snart slår över åt det mer "rena" hållet. Kanske nästa generation 😊
SvaraRaderaFörutom några små funderingar med 20-års regelbundenhet så är jag lagd åt ditt håll. Nu när det passerat 20 år sedan senast verkar det inte dyka upp några sådana tankar i mitt huvud. Jag är kanske botad....
Radera