Sista dagen

I all hast några ihoprafsade rader. Det är kanske så att den dagen som, åtminstone i nuvarande form, arbetslivet tar slut så kan det vara befogat med någon notering. Jag säger inte FIRE eller pension ännu. Jag säger bara att nu har jag slutat arbeta för min försörjning.

Väggalmanackan påstår att det är över !!

De senaste veckorna, i en accelererande takt, har allt fler personer i min omgivning börjat fråga och uttrycka åsikter kring mitt beslut att hoppa av från arbetslivet. Förvånansvärt många reser farhågor kring hur det kommer att gå. Att jag inte kommer att klara av att vara borta från hetluften utan kommer att försmäkta i tristess och vanmakt. 

Tänk att de inte känner mig bättre än så 👀. 

Jag svarar att det är knappast troligt men att det naturligtvis efter en tid tarvar någon form av Planering för den nya vardagen med mer tillgänglig fri tid. Tvivelsutan har jag sett många kollegor och andra medmänniskor som försjunkit i passivitet, växt ihop och blivit ett med soffan och ibland låtit den inre semesteralkoholisten ta över på heltid. Men inte alla, en del pensionärer förefaller istället ha mer att göra än någonsin tidigare.

Jag tror inte jag kommer ha mer att göra än någonsin. Det är inte så jag vill ha det heller, men jag kommer att prioritera annorlunda och göra andra grejer. Träffade en gammal kollega från förr på gymmet och fick resonans i resonemanget kring att se fram emot de enkla grejerna. Lägga sig med en bok i sängen, gym och till och med tid för en bastu efteråt, baka, laga mat, promenera, renovera, resa. 

Jag känner personligen inte så många FIRE-pensionärer IRL. Inte en enda faktiskt. Men av vad jag kan förstå från andra bloggar, Twitter och dylikt så varierar ambitionsnivån vid mer fri tid kraftigt. Människor har många likheter och ibland olikheter. Bara att acceptera, gå vidare och försöka forma den nya tillvaron bäst möjligt.

  

Den sista veckan har en hel del tid ägnats åt att döstäda. 12 år i samma kontor sätter sina spår, säckar med papper har förpassats till förbränningsugnarna. Gigabyte med digital kommunikation har förpassats till den virtuella papperskorgen. 

Då och då har jag stannat till i min rensning, läst och minns Cirkusens glansdagar då drygt 20 trapetsartister svingade sig genom luften i halsbrytande saltomortaler. Det var på den tiden då Cirkusdirektören fick 30-40 mail per dag och telefonen ringde konstant. Nu har den strömmen avstannat, egentligen var det i samband med att jag inledde min rehabperiod åter till Cirkusen för 2 år sedan. Vi har sedan dess blott varit 3-4 tappra Sjölejon i poolen samtidigt och de sista 2 veckorna har jag gått omkring själv i manegen och intet nytt syns vid horisonten. Cirkusbranschen viker sedan en tid tillbaka, det finns definitivt ett reellt scenario bakom min fingerade uppsägning på grund av arbetsbrist.

Det känns märkligt varje gång jag kommer på mig själv med att göra någonting för allra sista gången. Svara på ett mail, godkänna en faktura, genomföra ett inköp, felanmäla någonting i verksamheten, bevista diverse Teamsmöten av varierande karaktär, skriva under ett faktureringsunderlag. Inte världens mest spännande aktiviteter dock och knappast något att sakna.

Jag säger som jag sagt i flera veckor nu till alla som frågat vad jag ska göra den första dagen efter den sista dagen. Jag tänker inte ställa väckarklockan på 5:41 utan istället sova tills jag vaknar. Sedan frilansar jag resten av dagen därifrån.

Ni må tro att min vän Dugongen är glad nu 👀.

Den sista föreställningen är klar !!

Vad gör Du

på tisdag !?

// Northernlightsinvestment