Denna vecka blev det ett mycket magert utfall avseende inköp till pensionsfonden Northernlights Globalfond.
Året har hittills inneburit mycket stora investeringar vilket medfört att jag ligger, trots att det inte förekommit några större baissesejourer, en god bit före vad min jämna kontinuerliga investeringsplan stipulerar.
En släng av Fear Of Missing Out har måhända fått mig i sitt grepp i kombination med en smygande känsla av otålighet avseende att raskt uppnå den teoretiska nivån för Financially Independent Retire Early.
För Gudarna ska veta att jag är less på Cirkuslivet och de ständiga framträdandena i centrum av Manegen, speciellt nu efter den nya teoretiska organisationsförändringen vilken aldrig någonsin i realiteten kommer att träda i kraft. En skrivbordsprodukt där man bara försöker klämma in de halta och lytta i klanen och inte bryr sig om att ordet vakant genomsyrar helheten.
Barnum & Baileys ledarskap är naturligtvis som alltid totalt obefintligt och baserat på kortsiktiga ryggmärgsreflexer. Döda Grodor som sprattlar på en bricka i en biologisal men inte heller förmår åstadkomma mer än så.
Därtill har en märklig sjuka vid namn utmattningssyndrom slagit klorna i Ardennerhästarna vilka nu en efter en faller i gråt och vägrar till och med att fortsatt vistas på cirkusområdet. Men felet enligt Ledningen ligger naturligtvis inte den obefintliga organisationen/ledarskapet avseende cirkusnumrens antal, utformning och krav.
Nej felet ligger hos Ardennerhästarna vilka borde "hålla käften och sluta tycka synd om sig själva eftersom Ardennerhästar alltid har haft för mycket att göra". Dessa fina stolta rakryggade kreatur som gör sitt yttersta men ändå sakta men säkert bryts ner av arbetslivets betingelser när de vistas på cirkusområdet. Paniklösningar, in med nya kreatur istället och skapa ännu fler pappersprodukter så ordnar det sig säkert. Ohållbart i längden.
Cirkusdirektören går och sätter sig på sin kammare och borrar ner huvudet i skapandet av nya varianter av glittriga cirkusföreställningar. Barnum & Bailey vet redan att Cirkusdirektören är oberörbar. Han kan sluta när som helst eftersom det inte finns någon ekonomisk beroendeställning visavi Cirkusen. Han har bett dom hoppa åt helvete förr och kan tänka sig att göra det igen när som helst.
En så pass obekväm medarbetare och ändå får Cirkusdirektören inte sparken pga arbetsbrist. Trots att han sagt att han när som helst, även fast det finns hur mycket som helst att göra, tar emot och utan protester med sprudlande glädje skriver under ett dylikt dokument avseende arbetsbrist. Obegripligt. Det får tydligen bli egen uppsägning istället i mars månad 2022.
Nedan en bild över utvecklingen sedan start 18 november 2020 för den del av mina FIRE Year One medel vilka är investerade i 5 olika fonder inom förhoppningssegmentet growth. Det har gått lite berg- och dalbana men än så länge har det varit fördelaktigt jämfört med att ha pengarna liggande på ett 0,35% bankkonto.
Nedanstående inköp genomfördes i enskilda kontantutdelande innehav under vecka 24 år 2021:
Whirlpool (WHR) Portföljandel 0,62% Whirlpool är ett tillverkningsbolag. Produktutbudet är brett och är huvudsakligen inriktat mot hushållsprodukter spisar, köksfläktar, ugnar, diskmaskiner, samt kylskåp. Förutom varumärket Whirlpool går det även flera varumärken inom koncernen som exempelvis KitchenAid, Maytag, Consul och Amana. Verksamhet innehas på global nivå med störst närvaro inom Nordamerika, Europa och Asien.
Heimstaden Preferens (HEIM PREF) Portföljandel 0,38% Heimstaden är ett fastighetsbolag. Bolaget förvärvar, äger och förvaltar bostadsfastigheter i centrala lägen i tillväxtregioner runtom i Sverige men har även närvaro på den nordiska marknaden. Visionen är att vara en långsiktig aktör på finansmarknaden genom utvecklingen av bolagets fastighetsportfölj. Heimstaden grundades 1998 och har sitt huvudkontor i Malmö.
Jag har börjat känna en viss trötthet jag också. Kanske börjar jag också känna att jag är klar med arbetslivet. Kanske behöver jag bara semester? Du som redan bestämt dig måste längta till mars 2022?
SvaraRaderaSemestern är bara 2 veckor bort, så den verkar de flesta se fram emot extra mycket denna sommar bland mina kollegor. Någon form av kollektiv trötthet.
RaderaIbland känns det som att jag inte fixar att vänta ända till mars 2022. Det är dock "bara" 9 månader bort.
Andra gånger känns det bra att det definitiva beslutet fortfarande ligger en bit bort. Ambivalens är ordet.
Ett intressant inlägg, tyvärr får väl tilläggas, då det verkar vara i stort sett samma visa oavsett på vilken cirkus man befinner sig... Cirkusarnas s.k. "ledarskap" verkar precis stöpta i exakt samma form vilket tyvärr leder till samma brist på insikter. På min cirkus verkar de flesta strax över mig alltid ha en massa tid över till allt möjligt, t.ex. att fortsätta att befrämja sin egen karriär. Själv håller jag och mina likasinnade arbetshästar knappt näsan ovanför vattenytan då den fantastiska cirkusen ständigt ska prestera allt mer på en allt kortare tid, dessutom med en ständigt ökande komplexitet som ingen förstås låtsas om eller troligtvis mer korrekt inte ens förstår. Nej cirkuslivets lockelse börjar avta... FIRE here I come, jag ska bara...
SvaraRaderaJa vi får glädjas åt att vi för oss själva skapar förutsättningar för att kunna lämna tidigare än vad normal pensionsålder stipulerar.
RaderaÄr det ingen som känner " vad ska vi göra istället ? ". Jag tycker det är förhållandevis ganska stimulerande att hänga ett par timmar om dagen vid datorn, Lite jobb, kolla investeringar osv. om jag inte får någon lön så blir det ju mindre att investera och har jag inget jobb har jag helt plötsligt plus åtta timmmar om dagen att hitta på något annat på . Kommer ju att gå ner i varv så jag nästan slutar andas till slut.
SvaraRaderaHallå CS! Jag är i alla fall en av dem som känner så. Jag gillar verkligen det mesta av mitt jobb, det är bara det konstanta bullshitet förorsakat av dessa "ledare" och "chefer" som drar ner intrycket och glädjen. Jag har inte NLI:s tidsrymd då jag ska dra in lite mer pengar först innan en eventuell FIRE inträds. Den kan inträdas idag om jag vill men planen är att kämpa på ett tag till och det är inte sprunget ur "one more year syndromet". Jag behöver jobba, jag vill jobba och jag gillar att jobba. Min dröm är att träffa/lära känna några likasinnade som skulle vilja ge sig i kast med något större projekt som kan leda till något om allt går vägen. Ett projekt där alla deltager och jobbar och inte som nu inom corporate bullshit sfären där en liten skara drar ett allt tyngre lass och allt fler sitter bredvid och tycker, pratar och "styr"...
RaderaCS: Förr eller senare, vare sig det blir vid 67 års ålder eller av egen vilja 10 eller fler år innan dess, så kommer väl troligtvis varenda en av oss att sluta arbeta och därvid (i de flesta fall) få mindre pengar att investera fortsatt under vår återstående livstid. Att vi ska sluta andas är helt säkert.
RaderaMen även jag kan ibland finna det du beskriver som stimulerande. Egentligen oroar jag mig inte för att jag personligen ska bli understimulerad. Mina intressen är oerhört enkla (träna, promenera, läsa böcker i sängen en genomregnig dag, slappa i solskenet, laga mat från grunden, baka matbröd, bygga någonting osv). Ingen risk att jag blir understimulerad, jag har varit off the grid i många år tidigare utan att understimulans var något problem.
Ambivalensen för mig är snarare att jag nu redan några gånger i livet hoppat av arbetslivet och att det nu kanske blir den allra sista gången. Jag har haft stor tur de sista 10-12 åren avseende min utveckling arbetsmässigt. Så pass stor tur att jag för 15 år sedan aldrig såg att den skulle komma till mig. Trots att jag är en intelligent och högpresterande människa. I och med min bakgrund förväntade jag mig inte att chansen skulle uppstå en gång till.
När man gör någonting, åtminstone misstänker att man gör någonting för den allra sista gången i livet så är det kanske normalt med ambivalens inför beslutet.
Naturligtvis, när en dörr stängs öppnas ofta ett fönster. Det är jag medveten om.